Ja som alla andra valborgs mässoaftonar så kommer denna nog sluta som många andra… Med att jag inte kan festa eller umgås med vänner.

Alla festligheter har redan börjat, folk tog plats redan igår i ekonomikumparken, för att få de platser som önskades. Och då är valborg imorgon… Ja men vad gör man inte för festandes skull. Location, location, location brukar man ju även säga

Men jag satt här och tänkte tillbaka lite, lite på hur länge sedan jag firade det egentligen och senaste gången (och enda riktiga gången) var år 2009.

Det var tillsammans med min nyblivna pojkvän, min bästa vän och väldigt trevligt sällskap. Vi var ute i Öregrund och hade begett oss till tallparken för grillning, drickande och skratt. Och som det kan vara i slutet av april, så var det ju självklart kallt, kallare än vi egentligen ville erkänna. Så där satt vi och skrattade och skapade minnen, medan alkoholen sipprade genom kroppen och gjorde sig igenkänd när vi väl skulle bege oss tillbaka till familjen Karlsson för att steka köttet, då grillen inte riktigt ville starta för oss och maten tog en evighet. Med hungriga magar och vingliga ben så staplade vi oss framåt och kom hela fram till dörren. Men kvällen slutade i lite kaos. Min älskade Emilia däckade helt utslagen på soffan, i någorlunda bra ställning. Björn däckade på sängen, lutandes över till soffan… Och jag kan avslöja att det var ett par fötter som utgjorde en skön kudde under den kvällen-

Detta är den enda valborg jag minns att jag riktigt har firat. Den har iaf satt sig ¨fast på minnet. Jag hoppas att jag har möjligheten till att skapa roliga minnen under morgondagen, med trevligt sällskap och mycket skratt.

Trevlig valborg på er!

- Love, My

Gårdagen var helt förjävlig… Men jag vet egentligen inte riktigt varför. Det var något eller någon som slet locket av grytan och jag kunde inte hejda mig.

Jag tog bilen, åkte iväg mot ingenstans, men hamnade i Sunnersta backen.. ? Men inte hjälpte den friska luften som jag hade räknat med. Men jag fick mig tänketid åtminstone, och det behövdes.

Jag insåg nämligen att jag orkar inte slåss längre, jag må vara väldigt envis som person, men detta var ett ämne som jag har slagits med väldigt länge… Men till ingen nytta. Och energin som man lägger ner är nästan inte värd, den har varit guld värd, men nu så är jag väldigt osäker. Orkar jag verkligen kämpa mera? Mot något jag aldrig kan vinna över? Jag vill, det är något av de bästa sakerna som hänt i mitt liv, men frågan är om det är värt mödan när man bara sliter ut sig?

Jag vet egentligen inte vad för tankar som for genom mitt huvud igår, allt var så suddigt och detta var bara en liten hundradelsprocent av allt sudd… Men idag, när jag är lite klarare i huvudet, så vill jag kunna ge det en chans, men kommer det ge något förbättrat resultat?

Men en sak, tack Fridus för att du lyssnade på mig igår! Du är helt underbar *love*

- Love, My