Jag tror fan att jag är otursstämplad. Är det inte det ena så är det det andra. Men det känns som om att alla vägar bär till sjukhuset oavsett vilken väg det blir.
Och varje gång känner jag mig slagen. Rakt i ansiktet, om och om igen. Jag tror inte ens själv längre att en människa är skapad för så här mycket bakslag, sådan smärta, lidande.
Men samtidigt ljuder min farbror Berts ord i huvudet; Jag är starkare än allt, jag är en Stålered!
Så jag brottas med mig själv. Jag vet att jag är stark och att allt detta som hänt under dessa 18år, speciellt senaste året, har gjort mig ännu starkare! Men jag jagas av tanken; snart borde min tur-i-oturen ta slut…
Bara om man blickar tillbaka 3 veckor så har det varit kämpigt. Först bilolyckan. Och det går inte EN ENDA DAG utan att jag tackar gudarna för den änglavakt jag hade. Och jag har lärt mig att mera uppskatta tid och det omkring mig mycket mera. För tänk om det hade varit slut den där eftermiddagen? Att det sista jag hade kommit ihåg var ett stort stenblock. Alla dessa motgångar, men jag står här idag. Starkare, men samtidigt orkeslös över att behöva kämpa så mycket och hålla hakan högt. Att behöva slåss så mycket för så otroligt lite, varje dag, det tar på krafterna ännu mer. Bara tanken på att jag blir avvisad PGA min sjukdom och förflutna, gör vardagen lite mer kraftlös. Som om det inte räcker med att kämpa mot den, jag blir gömd i skuggan av den.
Min stora undran är nog; HUR mycket tur-i-oturen och styrka kan en människa egentligen ha och hur mycket kan man själv orka tvinga fram för att verka stark.