Jag fick drömma om dig inatt min fina Emilia. Eller nej, rättare sagt, jag fick återuppleva ett minne i mina drömmar.
Ett minne som jag inte har tänkt på, på väldigt länge.
Där på bussen sitter vi. Mittemot varandra, med solskenet som smeker våra kinder och värmer på samma gång, det är trots att dom första solstrålarna för våren som tittar fram. Vart vi är påväg, det kommer jag ej ihåg. Men på bussen är vi, med riktning mot Uppsala.
Helt från ingenstans så ser jag hur din blick förändras och dina ögon börjar glittra.
”När vi blir stora, då måste vi ju bo tillsammans! Tänk vilka hyss vi kan ställa till med då hela tiden! Och vi måste skaffa barn samtidigt så dom kan bli bästa vänner, precis som du och jag!”
Och jag minns hur jag fylldes av glädje och lycka på insidan, med vetskapen om att du vill vara min bästa vän livet ut.
När jag sedan vaknar och minns drömmen som en gång gavs som ett löfte, så har känslan av den glädjen försvunnit. Och jag fylls av tårar av den vetskapen om att detta löfte aldrig kommer att slå in.

Föralltid saknad, men alltid i mitt hjärta <3