För första gången känner jag mig riktigt ful. Jag vågar inte säga det, för jag skäms samtidigt som jag tänker tanken. Inte ens när jag var kraftigt överviktig kände jag mig såhär ful och hemsk. Jag vågar inte klaga för alla säger att jag är så stark och en kämpe. Så jag som nu är den här kämpen, hur skulle jag kunna klaga, och det som känns mest otänkbart, känna mig så ful? 
Genom åren har det varit många törner med läkare, allt från sjuksköterskan som tar blodprover, till kirurgen inför en operation. Många snedsteg och fel som inträffat, men dom har oftast löst sig i slutändan! Och jag har gått därifrån med ärr och en starkare personlighet.
Men på senaste tiden har det varit allt på allt känns det som. I början, strax innan min senaste operation, så var det hållbart i vardagen. Några fistlar gjorde ingen nöd på mig, till den dagen då läkarna skulle göra en skopi genom stomin och gjorde stopp i magen. Då bröt helvetet loss. 
Med en stomi som inte fungerar, så är enda vägen ut fistlarna runt den. Och läkare som inte tror en, gör allt mycket svårare. Att inte bli trodd samtidigt som man ligger där i sjukhussängen, får byta lakan var 15e min för att det rinner bara rakt igenom, det tar på ork och energi. 
Men en operation var vägen ut. Och jag trodde att ”ÄNTLIGEN kommer det bli bra igen!” Men så lurade jag blev. 
Operationen gick visserligen väldigt bra och allt efteråt på sjukhuset, gick som planerat. 
Några dagar efteråt fick jag komma hem, sjukskriven och strikta order att inte bära mer än en lätt matkasse. Dagarna gick och jag tog det lugnt, då orken inte fullt ut fanns där ännu.
Men då hände det som inte fick hända. Mitt gamla stomihål sprack upp och blev som en vallgrav i magen. Med panik i kroppen åkte vi in till akuten där läkaren fick titta på såret. Han klippte upp 5 av 7 stygn som hade krupit genom huden, la om det och skickade hem mig med en remiss till kirurgerna. 
”Inget tungt bärande men annars kunde jag göra allt som vanligt”, sa han.
Dagen efter det, ställde jag mig i duschen. Självklart blev förbandet blött och behövde omläggning. 
Jag lättade på förbandet över stomihålet och paniken och chocken tog över! Operationshålet hade nu blivit nästan stort nog som min knutna näve! 
En tur med ambulansen in till akuten, igen. Väl där inne, så öppnade läkaren upp förbandet över stomihålet, sade åt sköterskan att lägga om det och skicka hem mig med antibiotika för infektionen i såret. 
Sköterskan tog då bort allt förband, nu även på buksnittet, som till min förskräckelse även det hade spruckit upp. 
Paniken i mitt huvud när jag ser allt var sippra ur såren, är obeskrivlig. 
Jag kan än idag inte känna igen mig när jag ser bilderna från den kvällen. Det känns overkligt.
Sköterskan såg detta, även att buksnittet var inflammerat men hon vägrade hämta doktorn igen så han kunde få se detta. Hon propsade på att lägga om och skicka hem mig. 
Det behövdes att väktarna anlände till akuten pga arga diskussioner, för att läkaren skulle komma och då blev det andra puckar. Inläggning med antibiotika intravenöst, var det enda alternativet. 
Detta var i december. 2014. 
Och såren är ännu idag inte läkta. 7 1/2 månad senare. 
Och min crohn håller på att ta över helt nu. 
Dom senaste månaderna har det inte varit något som har bitit mot inflammationen i magen. Min kropp har börjat med att helt slå bort alla mediciner och säger ifrån med allergiska reaktioner. 
En vända på SIVA har jag hunnit med, då kroppen inte tålde järndroppet, vilket gjorde att mitt blodtryck försvann och jag fick en livshotande allergisk reaktion. 
Och vad som idag gör att jag känner mig ful, är dom så kallade vattkopporna på kroppen som bara blir flera, större och äckligare. 
Läkarna sa till mig att det var vattkoppor, men när dom blev alltfler och jag påpekade detta så fick jag veta: Läkarna trodde inte heller att det var vattkoppor. 
Dom undanhöll alltså detta för mig. 
Och där försvann mitt sista förtroende för läkarna. 
Så vem ska nu hjälpa mig? Jag har prickar över hela kroppen som hudspecialisten tror är en hudsjukdom, som hon Google på, varpå jag fick läsa mig till informationen på Google. 
Ingen vet något, eller ingen säger något, och frustrationen börjar ta över. Kroppen orkar inte så mycket mera nu och psyket, ja… Jag är stark, jag kan kämpa, men till en viss gräns.