Jag känner styrkan komma tillbaka, och jag vet, jag kommer överleva!

I’ve known you for only
a short period of time,
but I feel as if
I’ve known you forever.

I tremble with joy
at your every touch.
The feel of your hand taking mine -
I want you to hold it forever.

I glow with happiness
every time you’re near.
I want you near me now,
I want to be with you forever.

My knees grow weak
in your loving arms.
I want to stay there,
I want you to hold me forever.

My body melts
with every kiss you give.
Just the thought of your lips on mine -
I want you to kiss me forever.

My heart jumps
to know how much you care.
Knowing that it is so much more -
I want you to love me forever

… begav jag mig till jobbet imorse. Jag hade hellre velat legat kvar i sängen, mysa innan helgen kommer få bjuda på en karlfri tid.
Men jag hoppas verkligen att tiden flyger förbi, så jag får vara i hans famn igen :$ Mitt alldeles egna koffein! :$

Jag försöker släppa allt det som varit, allt det som har legat och gnagt på psyket. Det är inte lätt att bara glömma, men tillsammans med att axlarna blivit så mycket lättare så hoppas jag nu att allt annat följer efter!

Jag vill ha en ny underbar tid, som jag hörde pratas om tidigare idag och jag hoppas det kommer!

Dimman har lättat och luften går lättare att andas nu! Synen på allt är mycket klarare än den var för några dagar sedan och jag är så överlycklig, mitt hjärta har vunnit över tankarna! Allting känns som en nybörjan, som om ingenting har hänt. Jag kan lev mer nu, tårarna är nästan som främlingar för mig. Må dom hålla sig borta för alltid! Jag vill aldrig veta av dom längre. Men trots önskan så vet jag, dom är inte helt slut. Inte än.
Men tar jag tar mig framåt, steg för steg, med en blick mer öppen och vaksam än tidigare.
Jag vill och jag vet att, vi kan!

- Au revoir!

En väns inlägg som kommer hänga med; ”Always remember never forget 9/11″ Inristat i hjärtat

Aldrig trodde jag att det skulle hända mig, jag har ju försökt trycka bort det, förneka det och bara se framåt. Men stegen har varit så tunga att dom nästintill stått stilla och jag trodde, att stegen äntligen började gå framåt. Men jag står och trampar på samma ställe och jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur detta…

Jag vill och jag kan, men jag vet inte hur.

- Au revoir!

Dagen har varit helt otrolig ofattbart bra! Allt har gått som på räls har det känts som och känslan i kroppen, förutom frossa och kyla, har varit på topp! Och jag bara håller tummarna för nästa vecka!

Men kvällningen börjar dippa en aning, och jag bara vill hem just nu. Känslan som spökar och säger att sjukdom är på väg och även annat, har nu krypit sig på… Tror dock att det kan vara hösten som kommit och påverkat.

”OHANA means family. Family means nobody gets left behind or forgotten.”

Mycket som händer runtomkring, och jag börjar känner känslan komma krypandes att jag kanske (!) turn out to be ett kontrollfreak? (!) En otrolig ovanlighet för min del, jag som brukar följa med strömmen mestadels.
Men natten var lång, mysig, välbehövlig och jag känner hur jag får livet att börja igen. Dörrar som har behövts stängas, står nu bara på glänt och lättnaden som har medföljt är helt fantastisk! Det kommer ta tid, men! Det får ta tid

Du är den som lyfter upp mig när jag ligger på marken, du ger mig den trygghet jag behöver för att orka kämpa vidare! Mitt hjärta, min själv, finns för alltid hos dig och jag älskar dig universum fram och tillbaka flera gånger om! <3

Känner mig som ett hinder, obehagliga måndag…