En pappa kommer hem sent från jobbet, trött och irriterad, när hans 5-åriga son väntar på honom vid dörren.
Sonen: Pappa får jag fråga dig en sak?
Pappan: Ja, vad är det?
Sonen: Pappa, vad tjänar du i timmen?
Pappan: Det har du inte med att göra, varför frågar du sånt? Svarade pappan argt.
Sonen: Jag vill bara veta, berätta vad du tjänar i timmen!
Pappan: Om du absolut vill veta… de, så tjänar jag 100 kr i timmen.
Ohhhh, säger sonen och ser ledsen ut. Han funderar och frågar sedan: Kan jag få 50 kr?
Pappan svarar förbannat: Om den enda anledningen till att du frågar är att du ska få låna pengar för att köpa någon fånig leksak eller något annat skit så kan du gå och lägga dig med detsamma i ditt rum! Tänk på varför du håller på att bli så egoistisk, jag arbetar hårt varje dag för att tjäna pengar och så uppför du dig så barnsligt!!!
Den lilla pojken gick till sitt rum och stängde dörren. Mannen satte sig ner, och blev ännu argare över pojkens fråga.
Hur vågar han ställa såna frågor för att få pengar?
Efter ca. 1 timme hade pappan fallit till ro och började tänka. Kanske var de något som han verkligen behövde de 50 kronorna till, för pojken bad väldigt sällan om pengar.
Han gick till pojkens rum och öppnade dörren….
Sover du, min son? Frågade han.
Nej pappa, jag är vaken.
Jag har tänk, kanske var jag lite hård mot dig förut, det har varit en lång dag och jag lät min frustration gå ut över dig.
Här har du de 50 kronor du frågade om!
Pojken satte sig upp och log, ”Åååhh, tack pappa!” så lyfte han sin kudde och tog upp några skrynkliga pengar.
Pappan såg att pojken redan hade pengar och började bli arg igen. Varför ville du ha mer pengar när du redan har? frågade pappan. Den lilla pojken började räkna sina pengar och så tittade han upp på sin pappa:
”För jag inte hade tillräckligt, men nu har jag!
Pappa jag har 100 kr så nu kan jag köpa en timme av din tid sa pojken och räckte pengarna till pappan!
Var snäll och kom hem tidigt i morgon, jag vill gärna äta middag med dig! Pappan blev förkrossad.
Han la sina armar runt sin lilla son och bad honom om att förlåta honom.

Detta är bara en påminnelse till alla er som arbetar så hårt i livet, vi bör inte låta tiden glida genom våra fingrar utan att ha tillbringat någon tid med dem som verkligen betyder nåt för oss, de tätt inpå våra hjärtan. Kom ihåg att dela för 100 kr av din tid ihop med en du älskar. Om vi dör imorgon kan firman vi jobbar för lätt ersätta oss inom några få dagar. Men familj och vänner som vi lämnar kommer känna tomheten och förlusten resten av deras liv !!

”Nu kommer den igen, utan ett ljud, lika tyst som en fallande synål. Den där obehagligt krypande känslan av ensamhet. Återigen är den här. Allting känns så hopplöst, fantasin tryter och jag önskar jag kunde få vara uppfinningsrik och kunna hitta på något. Något som får den ätande känslan av ensamhet att försvinna.

Fyra väggar, flera centimeter tjocka av betong och cement. Några fönster som gärna släpper in dem fina solstrålarna som dagen har att ge. Och självfallet, en dörr. Stor nog för mig att få plats igenom, som ger möjlighet att kunna lämna rummet. Och jag är fullt medveten om detta, men ändå drar känslan isär mig. Från insidan, hela vägen ut. Och den visar sig genom tårarna som rinner ner för mina kinder. Men ändå så lämnar jag inte det som plågar mig. Varför, frågar jag mig själv om och om igen. Och det enda svar jag får är; du är ensam, vad ska du göra åt det? Det är som en total dimma som har lagt sig inuti huvudet på mig och jag kan inte ta mig igenom. Min inbyggda, mänskliga, kompass är tillfälligt ur funktion och jag vet inte vart jag ska hamna.”

Lägg inte energin på fel saker säger man, men varför kan jag inte låta bli då? Det tar så fruktansvärt mycket energi, ork och humör när jag mår såhär…

igårkväll när jag körde bilen hem från syster min, så fick jag en sådan konstig känsla av blandade känslor… När jag svängde av från Luthagsesplanaden (och hemåt) så kändes det precis som om jag var påväg till sjukhuset för att lägga mig i min säng på rummet där. Och jag blev lite besviken att jag inte skulle sova där.

Jag har ju ett långt förflutet när det gäller sjukhus av dessa olika slag. Läkartider, röntgentider, inläggningar, provtagningar, biopsier och dylikt! Så listan är otroligt lång. Och det har ju självklart medfört MÅNGA övernattningar! Klaga ska jag inte göra, jag vantrivs inte på sjukhuset (jag är en aning tokig, jag vet) utan jag känner lugn där. Frid, kan man säga så? Ja kanske det inte är riktigt rätt ord, men det känns som ett 3e hem för mig att få sova och vara på sjukhuset.

Och alla vet ju att hemlängtan kan vara riktigt stark ibland? Längtan hem till sin stora sköna säng. Kanske hem till sambon, partner eller varför inte djuren? Tänk er den starka känslan man ibland känner, så vet ni hur jag kände mig igår när jag åkte hem.

Sjukhuset har alltid varit en ”extra” säng och ja, hemlängtan finns även dit! Konstigt nog att säga så, men ibland kan man inte förklara sina känslor och det är bara att försöka gilla läget helt enkelt! Men ”peppar peppar ta i trä!” jag vill inte dit, då det innebär sjukdom. Vill ju vara frisk som en… Hmm.. Ja så frisk det går iaf, haha!

- Au revoir!

Det är så lättande att få ha pratat ut om allt möjligt som legat sedan länge tillbaka! Något som legat och gnagt något så otroligt! Det är det som vänner är till för, eller hur? Och jag har den bästa! Någon som förstår, som orkar ta på sig min oro, mina problem trots sina egna! Det är beundransvärt, starkt!

Jag känner nu att jag är typ 1 ton lättare på axlarna och jag öppnar ögonen på ett annat sätt, jag är inte ensam vet jag nu, inte ensam om att kämpa igenom vardagen!

Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig min fina, underbara starka vän! Du är fantastisk! Jag beundrar verkligen din styrka i allt och jag finns här för dig, precis som du finns för mig hoppas du vet det

Jag älskar dig vännen min!

- Au revoir!

Känns så tomt utan dig här, saknar att vi alltid satt ihop oavsett vad! Om du ändå var här, så mycket som det skulle skvallras om Saknar dig otroligt!

- … Without you here by my side?

How could I sleep?
- … I remember how you pusched me away.

I just want to bring it all back, I miss you.

Nej usch jag hatar denna känsla. Jag har folk omkring mig, men ändå känner jag mig så ensam hela tiden. Och jag känner hur det tynger, så att jag inte orkar göra något utan att det känns tråkigt att göra det själv… All energi, den bara rinner av… Om ni är med mig?

Det finns all tid i världen att göra något, men ändå så finns det ingen tid över iaf. Den går till annat.
Blir bara så frustrerad av att känslan hänger i sig, även om jag försöker driva bort den. men tyvärr, så ger den sig inte så lätt som jag önskar.

Jag önskar tiden kunde förbrukas, som den blev förbrukad förut. Aldrig ensam, alltid någon där. Men nu, tomt för det mesta. Tyst. Ensamt. Utanför. Hemskt!

- Au revoir!

Nej nu har jag bestämt mig!
Den där jävla stoppklossen ska väck!

Och jag känner att jag är på go’ väg att få bort den Det första steget är taget nu iaf och jag har några steg kvar att göra innan jag vågar släppa säkerheten HELT och hållet! Men jag har hjärtats röst i bakhuvudet, som peppar; Vad är det värsta som kan hända?
- Att det spricker, men då har jag iaf försökt, eller hur? Och jag kan alltid gå tillbaka, svårare än så är det inte!

Fast…! Jag är lite rädd att det går för fort med beslut, så får bara ta det lite i min egna takt och hoppas på det bästa resultatet helt enkelt!

Jag vill våga leva efter detta; Sluta dröm och börja packa! Jag vill våga chansa, packa väskan, sticka dit drömmarna vill och bara chansa på att allt löser sig! Men nu är jag ju inte sån… Jag vill alltid ha den där jävla säkerheten någonstans, men hur ska man våga leva lite vilt om man är beroende av att veta, att säkerheten finns där? …

Så allt jag egentligen har att säga idag; Jag är min egen stoppkloss!