igårkväll när jag körde bilen hem från syster min, så fick jag en sådan konstig känsla av blandade känslor… När jag svängde av från Luthagsesplanaden (och hemåt) så kändes det precis som om jag var påväg till sjukhuset för att lägga mig i min säng på rummet där. Och jag blev lite besviken att jag inte skulle sova där.

Jag har ju ett långt förflutet när det gäller sjukhus av dessa olika slag. Läkartider, röntgentider, inläggningar, provtagningar, biopsier och dylikt! Så listan är otroligt lång. Och det har ju självklart medfört MÅNGA övernattningar! Klaga ska jag inte göra, jag vantrivs inte på sjukhuset (jag är en aning tokig, jag vet) utan jag känner lugn där. Frid, kan man säga så? Ja kanske det inte är riktigt rätt ord, men det känns som ett 3e hem för mig att få sova och vara på sjukhuset.

Och alla vet ju att hemlängtan kan vara riktigt stark ibland? Längtan hem till sin stora sköna säng. Kanske hem till sambon, partner eller varför inte djuren? Tänk er den starka känslan man ibland känner, så vet ni hur jag kände mig igår när jag åkte hem.

Sjukhuset har alltid varit en ”extra” säng och ja, hemlängtan finns även dit! Konstigt nog att säga så, men ibland kan man inte förklara sina känslor och det är bara att försöka gilla läget helt enkelt! Men ”peppar peppar ta i trä!” jag vill inte dit, då det innebär sjukdom. Vill ju vara frisk som en… Hmm.. Ja så frisk det går iaf, haha!

- Au revoir!