”Nu kommer den igen, utan ett ljud, lika tyst som en fallande synål. Den där obehagligt krypande känslan av ensamhet. Återigen är den här. Allting känns så hopplöst, fantasin tryter och jag önskar jag kunde få vara uppfinningsrik och kunna hitta på något. Något som får den ätande känslan av ensamhet att försvinna.

Fyra väggar, flera centimeter tjocka av betong och cement. Några fönster som gärna släpper in dem fina solstrålarna som dagen har att ge. Och självfallet, en dörr. Stor nog för mig att få plats igenom, som ger möjlighet att kunna lämna rummet. Och jag är fullt medveten om detta, men ändå drar känslan isär mig. Från insidan, hela vägen ut. Och den visar sig genom tårarna som rinner ner för mina kinder. Men ändå så lämnar jag inte det som plågar mig. Varför, frågar jag mig själv om och om igen. Och det enda svar jag får är; du är ensam, vad ska du göra åt det? Det är som en total dimma som har lagt sig inuti huvudet på mig och jag kan inte ta mig igenom. Min inbyggda, mänskliga, kompass är tillfälligt ur funktion och jag vet inte vart jag ska hamna.”