Intresset för att kämpa, svalnar allt eftersom. Samma sak som händer om och om igen. Jag vill inte stå själv, och kämpa ensam igen, med detta när vi är två om det.
Ett tecken på vilja, glöd att kämpa vidare, är det jag önskar mest av allt.

Varje dag går jag och hoppas. Hjärtat längtar fortfarande, mer och mer. Men allt förgäves.

Jag har börjat tittat runt lite. Intresset har börjat riktas in mot Försvarsmakten. Men pga min sjukdom så får jag tyvärr inte gå med där. Tråkigt nog. Men min kära mor tipsade mig om Lottakåren. Är det någon som har erfarenhet av deras utbildningar och dylikt? Intresset är stort, men utbytet av olika inriktningar är ju gigantiskt, känns det som Väldigt svårt att välja!

Tips efterlängtas! Vad har ni varit med om eller hört om? Något speciellt ni själva brinner för?

informations sökandet för fortsätta!

Ha en fin dag!

Jag försöker bekämpa demoner, starkare än mig själv. Det är lättare sagt än gjort och orken börjar sina. Hur kunde du förintad dom så lätt, medan det känns så omöjligt att åstadkomma för mig…

I am wishing you love. And just want to say, I will always love you.

Dagen gav en överraskning jag trodde skulle sänka mig till botten.
Ett besök utanför den gamla bostaden, för upplock av kollegan, gav en lite orolig men samtidigt frigivande känsla. Jag har tidigare trott att en förödande känsla skulle upstå, men till min förvåning så var den… Tvärtom

Så ja, jo jag sitter nu på jobbet, som tydligen blivit knasigt bokad för dagen men plikten kallade så då är det! Som vilken söndag som helst, så är det otroligt lugnt och jag roar mig med annat. Har nyligen hittat en utbildning som ger en kunskapera tt få jobba inom resebranschen och intresseanmälan är utskriven och ska fyllas i!
Ett hinder stoppar inte drömmen, utan bara kämpa på!

Men jag passar nu på att önskar er en ypperligt bra dag! Hoppas solen lyser massor och att våren ger er vårkänslor!

Dessa jävla komplikationer hela tiden…Den ena saken efter den, PGA den första. Nu får det väl ändå räcka.
Gårdagen bjöd på en otrevlig överraskning vid byte av stomibandaget. Ett stor varande köttsår hade skapats, varav övre hudlagret var bort på ett område täckande ca 2x2cm. Panik som uppstod, var helt obeskrivlig. Alla möjliga tankar gick runt och jag ringde läkarna för råd! Så imorse fick jag en tid att komma in. Operation skulle slippas, mest troligen, men först ett försök att tvätta och göra rent blev ordinerat. Kanske inte det lättaste med en platta sittandes över, men får göra det bästa av situationen helt enkelt.
Och smärtan såret nu ger, efter att sköterskan varit där med bomullspinnar och dylikt, är värre än innan! Fy fan! säger jag bara…
Så en tillbaka-kallelse fick jag inbokad på en gång för att hålla koll, och hoppas det blir bättre.

Men resterande av eftermiddagen spenderades med uppmuntring tillsammans med min älskade syster, fina vänner och en bjudning på lunch! Stros i butiker var ju självklart oundvikligt.

Om jag ska sammanfatta dagen, så har det varit väldigt mixad. Nervositet, glädje, rädlsa, sorg, sjunket hjärta.
Och allt avslutades här på jobbet, i X antal timmar innan jag får bege mig hemåt och bara gosa in mig med min älskade sängkamrat till bebis!

Ta hand om varandra! <3

En skör läkeprocess… Det har gått upp, det har gått ner. Och riktigt ner. Och riktigt upp. Att ständigt gå med ett öppet sår, ett blödande sår, är riskabelt. Så små saker kan ha en sådan stor betydelse och innebära en otrolig smärta. Öppna upp såret ännu mer av minsta lilla minne. Men det är oundvikligt. Trots att jag själv har tagit alla nödvändiga livslinor till hjälp, så är inte mitt skyddsnät helt komplett. Det släpper igenom mig, när jag som mest behöver det under mig. Men helt till marken faller jag inte, jag har mina stödöglor, min familj. Och även när det smärtar som mest och minnena vägrar att försvinna, så finns dom där.

Imorse, som exempel, var min säng helt invaderad av min älskade familj! Kärlek, omtanke, gemenskap! Jag kände mig nästan hel igen, eller så hel jag kan känna för tillfället. Jag har nog aldrig uppskattat dem så mycket som jag gjort nu den senaste tiden. Även om dom inte alltid förstår, så försöker dom! Dom vill förstå, dom vill hjälpa! Den kärleken är väldigt sällsynt, tack! <3

Men en så djup kärlek som läkeprocessen bearbetar, är väldigt tung. Alla dessa tankar som uppstår, allt som kvarstår, all saknad. Kommer såret alltid vara öppet? Kommer jag aldrig mer kunna bli påmind utan att det känns som om allt behöver bearbetas om från början?
Mina största demonfrågor, som jag är en idiot att tänka över ens… Var känslorna ömsesidiga? Eller ett spel… Framtiden, såg du den verkligen eller var det bara påhitt för att låta rörande?

Jag vill kunna tänka på mig själv igen, utan att få ont i hjärtat i undran om hur det är. Hur du mår. Vad du gör. Om du tänker tillbaka.

Från en värld, till två. En brusten verklighet. </3

Gårdagen kändes som om den skulle ta livet av mig. Bokstavligen talat. Aldrig har jag upplevt domningarna och migränen så kraftigt som dom var igår. Utan min talförmåga så förvärrades bara allt. I mitt huvud hörde jag det jag ville få sagt, men ingen annan förstod något förutom sluddrandet som sipprade ur munnen… Som fylloprat. Ingen mening. Inget rent. Bara suddigt.
Natten var väldigt ojämn med sömn och huvudet gömdes under en fuktig, kallt handduk i ett tappert försök att försöka lindra migränen och den värmande hättan i ansiktet.
Vid morgonens ljusa timmar så återfick jag känseln, talet började även det återvända! Men migränen, dock en mycket mildare grad, återstod.

I kragen tog jag mig under dagen, varit chaufför, med solglasögonen som min bästa vän.
OCH! Jag har äntligen införskaffat mig en efterlängtat tv ^^ Nu kan jag ligga i sängen, titta i lugn och ro på film/kanaler UTAN att behöva slåss med någon om vad som ska visas på tvn En lättnad! Mina nätter är räddade

Så hemskheter, som ibland kan ta livet ur mig, har oftast dom ett slut. Någonstans längs med vägen tar det slut, om så bara för ett kort uppehåll. Men jag får vila ifrån det! Dom stunderna älskar jag och försöker göra allt för att ta vara på! Jag vet aldrig när en dålig period slår till igen…