En skör läkeprocess… Det har gått upp, det har gått ner. Och riktigt ner. Och riktigt upp. Att ständigt gå med ett öppet sår, ett blödande sår, är riskabelt. Så små saker kan ha en sådan stor betydelse och innebära en otrolig smärta. Öppna upp såret ännu mer av minsta lilla minne. Men det är oundvikligt. Trots att jag själv har tagit alla nödvändiga livslinor till hjälp, så är inte mitt skyddsnät helt komplett. Det släpper igenom mig, när jag som mest behöver det under mig. Men helt till marken faller jag inte, jag har mina stödöglor, min familj. Och även när det smärtar som mest och minnena vägrar att försvinna, så finns dom där.

Imorse, som exempel, var min säng helt invaderad av min älskade familj! Kärlek, omtanke, gemenskap! Jag kände mig nästan hel igen, eller så hel jag kan känna för tillfället. Jag har nog aldrig uppskattat dem så mycket som jag gjort nu den senaste tiden. Även om dom inte alltid förstår, så försöker dom! Dom vill förstå, dom vill hjälpa! Den kärleken är väldigt sällsynt, tack! <3

Men en så djup kärlek som läkeprocessen bearbetar, är väldigt tung. Alla dessa tankar som uppstår, allt som kvarstår, all saknad. Kommer såret alltid vara öppet? Kommer jag aldrig mer kunna bli påmind utan att det känns som om allt behöver bearbetas om från början?
Mina största demonfrågor, som jag är en idiot att tänka över ens… Var känslorna ömsesidiga? Eller ett spel… Framtiden, såg du den verkligen eller var det bara påhitt för att låta rörande?

Jag vill kunna tänka på mig själv igen, utan att få ont i hjärtat i undran om hur det är. Hur du mår. Vad du gör. Om du tänker tillbaka.

Från en värld, till två. En brusten verklighet. </3