När allt verkade gå åt fridens håll och jag trodde jag äntligen kunde få känna lycka och kärlek igen, men så raseras det på en kväll. Skalet åker på och taggarna sticker ut. Igen.

Det började med en bild jag så gärna ville hitta, som en sammanfattning av dagen. Och jag gjorde som flera gånger tidigare, öppnade upp min Dropbox för att finna den rätta bilden.
Men… Då känns det som ett slag med släggan, rakt i hjärtat och det krampar i bröstkorgen. Där är det förevigade minnet av dagen 28/7-13… Bryggan, ljusen, picknickkorgen med innehåll. Ditt leende. Och dina ögon som glänser mot mig.
Som mappbild, oundviklig.
Och mina tankar irrar runt. Minnena i huvudet återkommer, hela kvällen spelas på repeat och jag går sönder på insidan.
Jag är trasig.

9/6

Stressen. 6 månader har gått. Men jag är fortfarande fast. Eller du håller mig fast. Du smyger dig på när jag är som mest sårbar, i mina drömmar. Jag kan inte försvara mig och du gör det inte bättre.
Hur kan någon ha en sådan påverkan på ens liv, trots så lång tid har gått? Det är ganska ofattbart.
Hela dagen var en känsloladdad dag. Jag kände mot kvällen, att jag var tvungen att ta ett steg till. Ett steg längre. Jag ville, men trodde inte jag kunde. Det var ett välbehövligt måste. Att fästa sig vid saker gör inte att minnen finns kvar. Så jag åkte iväg, med min svarta lilla box, innehållande det som jag så ömt tittat ut med kärlek. Förlovningsringarna.
Jag stod där och bara ville springa iväg med dom när kassörskan skrev kvittenskvittot.
Men jag kände att det var välbehövligt.
Så ett steg framåt. I rätt riktning.

Men att du fortfarande besvärar mig, är något som kommer ta tid att bli av med. Redan under natten besökte du mina drömmar, igen, med nya ringar.

”Du fyller små kassaskåpsfack med känsloblandade minnen och varje gång så kastar du bort nyckeln och lämnar smärtande minnen hos mig.”