För exakt ett år sedan, Den 28/7-13. Det var den dagen som cirkeln slöts. Detta datum kommer föralltid att jaga mig, såra mig och minnena kommer alltid finnas kvar.
Men det känns inte så jobbigt som jag faktiskt trott att det skulle göra. Även om dagen var väldigt känslosam och lycklig, så tror jag inte på allt som hände, såhär i efterhand. Någonstans i bakhuvudet tror jag allt var ett spel, ett sätt att lura bort mig från misstankarnas stig. Ett enkelt trick.
Men idag, 1 år senare, så är jag klokare, starkare, men samtidigt lite trasig på insidan fortfarande. Vissa sår har blivit till ärr och känns inte längre, men allt har satt sina spår. Spår som är svåra att förbise eller ens att skaka av sig. Men med tiden läker även hjärnan och jag vet, det kommer. ”Ingen idé att stressa”, som min hjärtevän säger Och han har rätt! Låt det byggas upp och låt allt falla naturligt, och icke påtvingat, på plats

Den där klumpen i magen. Varför vägrar den försvinna?
Oron som sätter sig i tankarna, är inget att leka med. Jag lägger ihop ett plus ett, men vet inte om svaret är två eller tre… Det enda jag vet, är att det förflutna upprepar sig. Inte på ett positivt sätt. Och jag är rädd för att förlora även denna gång. Om det ändå fanns ett botemedel till dessa knäppheter. Så underbart allt skulle kännas! Ingen rädsla, ingen oro, ingen överanalysering. Allt skulle vara… Lugn och ro.

- My

Gamla vanor faller tillbaka. Och jag känner hur oron stiger inom mig. Tankarna flödar om allt möjligt. Misstankar, magont. Jag vill inte förlora igen.
Jag känner igen dom små detaljerna, men har dom verkligen samma betydelse?
Precis som ord som har samma skrivelse men har olika innebörder, så vet jag någonstans inom mig att det inte behöver bli samma visa som förra gången.
Men med en hjärna som är förstörd, såsom min är, så är det svårt att låta de gamla vanorna passera och släppa taget. Svårt att sluta överanalysera allt. Svårt att släppa detta ”tänk om…”

Mitt känslomässiga agerande är, hur ska jag beskriva det… Handikappad?
Hjärtat och hjärnan vill så gärna en sak men kroppen skriker; hur?!…
Hur beter sig egentligen en vanlig människa, vad är det rätta att säga?… Jag vet inte.
Frustrationen som uppstår är oändlig känns det som, men slaget är ännu inte vunnet. Jag vill så gärna visa vad hjärtat innerst inne känner, så jag kämpar vidare. Inte den enkla vägen, utan över sten och stock. Men jag vill tro att jag ser mållinjen och äntligen kan lära mig på nytt.