Mitt känslomässiga agerande är, hur ska jag beskriva det… Handikappad?
Hjärtat och hjärnan vill så gärna en sak men kroppen skriker; hur?!…
Hur beter sig egentligen en vanlig människa, vad är det rätta att säga?… Jag vet inte.
Frustrationen som uppstår är oändlig känns det som, men slaget är ännu inte vunnet. Jag vill så gärna visa vad hjärtat innerst inne känner, så jag kämpar vidare. Inte den enkla vägen, utan över sten och stock. Men jag vill tro att jag ser mållinjen och äntligen kan lära mig på nytt.