Känner ni igen den där känslan när allt känns som om det klickar? Som om allt bara är helt fullständigt rätt i livet? Mitt liv känns så just nu Jag tror att det beror på att min vardag äntligen har återgått till det vanliga Jag har för ett par veckor sedan fått börja gymma igen, med läkarnas godkännande. Jag har hittat kärleken i livet igen, och min tredje kärlek ”jobbet” har åter kommit igång Jag kan med handen på hjärtat säga, att jag mår riktigt bra nu! Jag är lycklig igen Och jag bara njuter av att få vara älskad och få älska!

Visst har det varit en jobbig tid som har passerat, tvivlet på kärleken har varit riktigt stor och övertagande av allt. Den har även dragit med sig tilliten, som jag har upptäckt är väldigt svår att bygga upp igen. Oavsett person.

Så det som faktiskt skrämmer mig lite till och från är att mitt förflutna ska lyckas förstöra det underbara som jag äntligen har hittat till. Den automatiska överanalyseringen på småsaker som tidigare vägde så mycket in i den stora helhetsbilden, är väldigt svår att släppa. Men jag har nu lärt mig, bättre att fråga så problemet kan lösas än att låta dom läggas på hög, om det så bara är småsaker.

En lugn kväll på jobbet är att se fram emot

- My

Den där blicken. Som så mörk och tom, tittade på mig. Den blicken har fastnat på mina näthinnor. Känslan av att den bet sig fast, känns fortfarande som om den ännu håller taget om mina lungor. Så hård. Tom. Intensiv. Rädsla. Rädsla för vad som skulle hända. Det var allt jag kände. Allt jag kunde urskilja, samtidigt som hjärnan var i chocktillstånd. ”Vad hade hänt? Vad hade jag gjort? Vad gör jag nu?” det var vad som gick runt i huvudet…
Men den blicken. Den kommer jag aldrig glömma.

Hjärtat smärtar av att känna känslan som om att planerna nu är krossade… Den där minen, skuldkänslorna. Och mardrömmarna på det. Ne fy farao!