När allt verkade gå åt fridens håll och jag trodde jag äntligen kunde få känna lycka och kärlek igen, men så raseras det på en kväll. Skalet åker på och taggarna sticker ut. Igen.

Det började med en bild jag så gärna ville hitta, som en sammanfattning av dagen. Och jag gjorde som flera gånger tidigare, öppnade upp min Dropbox för att finna den rätta bilden.
Men… Då känns det som ett slag med släggan, rakt i hjärtat och det krampar i bröstkorgen. Där är det förevigade minnet av dagen 28/7-13… Bryggan, ljusen, picknickkorgen med innehåll. Ditt leende. Och dina ögon som glänser mot mig.
Som mappbild, oundviklig.
Och mina tankar irrar runt. Minnena i huvudet återkommer, hela kvällen spelas på repeat och jag går sönder på insidan.
Jag är trasig.