En till sån där helt fantastisk dag! Två dagar i rad, hur stor är oddsen för det?
Jag känner hur känslan av lycka återigen börja fyllas på, inombords! Min själ kan inte sluta le och jag känner hur läpparna sakta men säkert följer efter och jag får lyckorus av att dagarna flyter på och att allt nu faller på plats!
”It’s time to be happy again!” och det är precis så jag känner, lyckan väller över och jag kan inte mer än säga att jag älskar livet just nu!
Det blir en partydag nr 2 för ”Koskenkorva” som jag tydligen har lyckats ta på mig som smeknamn, och jag vill bara att tiden ska gå fort nu, jag vill hem till värmen, kärleken och min egna familjelycka! Livet leker nu helt enkelt, och jag kan inte sluta le!
Önskar er alla fina älskade människor en trevlig och fin lördagskväll!
Ett pajat knä, minnesluckor, ömmande fotleder. Kan det vara så att man var en aning påverkad igår?
Kvällen började så otroligt bra! Fina vännen och jag var bjuda till min syster för en helt fantastisk 3 rätters middag! Och jag har inte ätit så mycket på väldigt länge! Med ett glas vin som ytterligare sällskap så förgylldes kvällen!
Danssuget tog överhand och vi begav oss sedan ut för att dansa och bara ha kul! Ärligt talat minns jag inte mycket, men skratten minns jag, danset minns jag, alla TaxiKurir-bilar minns jag! Och väldigt konstigt nog kom det fram en tjej till mig på dansgolvet, kramar om mig och börjar prata engelska. Det slutade med ett uppvisande av förlovningsringen och både tjejen och hennes killkompis gick därifrån, smått ledsna! Det var en upplevelse i sig!
Och smeknamnet Koskenkorva minns jag massor, hela tiden! KOskenkorva hit, koskenkorva dit, haha!
Men som min kära bror sa; Om man inte minns så måste det vara ett tecken på att det var lyckat!
Ja kanske han har rätt, är ju mestadels välbehållen idag, så glad för det!
Önskar er alla människor en fin lördag, ta vara på den fina höstdagen och vad den har att ge!
”Bägaren kan nu fyllas, om och om igen, med spillet som runnit över. Och dess pappersbotten börjar nu ge vika, den mjukas upp och börjar sakta men säkert läcka. Snart finns det inte längre en bägare. Det enda som kommer kvarstå är dess vätska, som långsamt hittat sin väg vidare. För att sedan för evigt ha dunstat bort. ”
Ett lättat hjärtat, ett öppet sinne. Och jag känner dimman lätta, men dem små fartguppen är fortfarande svåra att upptäcka i tid. Men med långsamma steg framåt så kommer jag lyckas att ta mig över dom, steg för steg. Och jag vet, jag är inte ensam. Dom hjälpande händer finns utsträckta ifall jag skulle ramla och snubbla. Det värsta jag kan vänta mig är små skrubbsår, som läker med tiden.
Vetskapen om att du går bredvid mig och håller min hand, gör att jag vågar, jag vill och jag orkar!
Ljuset närmar sig och jag kan inte mer än säga att tyngden på hjärtat börjar lättad! Tack för att du finns vid min sida, jag älskar dig nu och för alltid!
En tanke som slagit mig är hur man så lätt kan missbruka orden ”Jag älskar dig” samtidigt som man inte säger det tillräckligt ofta. Och jag har nu börjat riktigt förstå mening genom dessa små ord, som har en så stark och betydelsefull innebörd. Och jag måste skärpa mig, avvänja min fula vana och ändå börja lära mig, att säga det oftare för att låta människor i mitt liv få veta hur mycket dom betyder för mig!
Även något jag uppmanar andra till, ”say it before it’s to late!”
Ett steg i fel riktning. Men ett steg bakåt kan väl bli två steg framåt åt rätt håll?
Det märks att det är måndag, en grå mulen måndag. Solen ligger där bakom molnen, men den vill inte riktigt titta fram.
Och jag känner att den påverkar den kroppsliga smärtan. Jag brukar kunna ignorera den och låta den gå sitt lopp, men det är värre än någonsin tidigare. Känns som om något smällt i kroppen och jag får ingen sömn, det värker för mycket.
Jag får ta dagen som den kommer, med värktabletter och nikotinet som min bästa vän.
Hur kan man lära hoppet och förnuftet att gå hand-i-hand? Går det ens?
Tiden står stilla och jag vet inte vart jag ska gå. Varje steg är ett litet steg i rätt riktning, men jag vet inte vilken. Nord, syd, öst eller väst? Kan jag välja, eller får det bli upp till ödet att avgöra?
En fin vän till mig sa häromdagen; Om man kämpar och inte ger upp om något som man verkligen vill, så vinner man alltid oavsett hur resultatet blir.
Och det är så rätt! Man kan inte mer än göra sitt bästa.
Sitter här, helt omgiven av ljus. Jag försöker låta själen få slå sig till ro. Den klassiska musiken sipprar ur högtalaren och jag bara försöker hitta ro. Hitta dit jag måste komma. Dit alla andra redan är, medan jag står här, flera steg bakom och försöker för livet komma ikapp. Energin är det inget fel på, men benen orkar inte bära i samma takt.
Jag hamnar efter och det är nästan omöjligt att ta sig ikapp, men jag är envis, jag ger inte upp! Jag vill vinna racet, och jag vet vad jag måste göra och vad jag är villig att satsa för att nå ända fram! Slutlinjen är mitt mål!
4år, du är saknad i dessa stunder och jag bara hoppas du förstår mer än vi kan ana, för alltid i mitt hjärta! Önskar jag hade märkt varningssignalerna tidigare. DU är älskad och saknad! <3
Dessa små ord, värmer så gott och jag kan inte sluta le!
Att så små ord, kan ha så stor betydelse. Det är tryggt att veta att det finns något som kan hjälpa en, oavsett hur situationen ser ut. Bara av att läsa dom och veta att någon verkligen tycker så, gör en glad ända in i själen! Och för att inte tala om självförtroendet som sticker i höjden, helt underbart! En obeskrivligt värmande känsla helt enkelt
Detta är något man borde få höra minst en gång om dagen, om inte från en själv så från någon annan! Det kan göra att dagens mening byter vändning och blir till något positivt och glatt!
Min kväll vände snabbt och jag bara tackar för det min vän Leendet vill inte släppa från mina läppar och jag känner mig lite fånig, men uppmärksammad på samma gång Tusen tack!
Två dagar i rad, hur stor är oddsen för det?