Ett handtag, en byggsten. Allt har en början, men har allt verkligen ett slut?
Jag märker hur jag faller i gamla fällor, varför kan jag bara inte släppa det?
Det jag har här, min byggsten jag har blivit given, kan bli något stort. Något riktigt fantastiskt och underbart!
Men dom gamla vanorna tar över och jag blir så besviken på mig själv Vill jag verkligen ge efter så lätt? Nej det vill jag inte. Men ett sårat hjärta, en sårad tillit, är svår att bota. Minsta signal och jag faller tillbaka, på tågspåret som vägrar att ta slut.
Det värsta är att jag ser själv, hur jag förstör en juvel, så sällsynt att den endast visar sig ett fåtal gånger under en hel livstid. Och det smärtar mest av allt.

Jag lär mig aldrig, varför är det så svårt att lära gamla hundar sitta? …

Jag känner mig så dum, så blind. Det känns som om allt bara upprepas och jag kan inget göra åt det. Stenen i bröstet. Andan i halsen. Inte ens tankens egna sprängmedel går att lösa detta. Ord, handlingar. Vad är det som händer.
När ska jag någonsin lyckas övervinna detta mörka moln, som förföljer mig…

Viljan orkar inte längre till. Men att ge upp är inget alternativ. Jag kämpar vidare, om det så är utan dina andetag.