Jag lär mig aldrig, varför är det så svårt att lära gamla hundar sitta? …

Jag känner mig så dum, så blind. Det känns som om allt bara upprepas och jag kan inget göra åt det. Stenen i bröstet. Andan i halsen. Inte ens tankens egna sprängmedel går att lösa detta. Ord, handlingar. Vad är det som händer.
När ska jag någonsin lyckas övervinna detta mörka moln, som förföljer mig…

Viljan orkar inte längre till. Men att ge upp är inget alternativ. Jag kämpar vidare, om det så är utan dina andetag.