Den här sjukdomen jag bär inom mig, är nästan demonen själv till och från. Jag svarar ofta på frågan; hur är det? per automatisk numera. Det är så vanligt för mig att inte längre orka lägga problem på andra, inte orka förklara. För det är inget att göra åt. Och under flera år har jag sagt att tur att jag blivit drabbad och ingen annan, för jag är van vid sjukdomen och kan hantera den. Sanningen är att jag är glad att någon får gå frisk istället för mig, men vet ni min största dröm i livet? Min enda önskan? Att få vara helt frisk, om så för en stund! Få slippa mediciner, magsmärtor, sjukhusbesök, oroligheter, tappad känsel, operationer mm. Min största önskan. Och jag ber än idag att den önskan går i uppfyllelse, trots att jag vet att det är något jag föralltid för leva med.

En sjukdom som denna önskar jag inte ens min värsta fiende. Aldrig! Den tar så mycket, den skadar så mycket.

Jag är inte alltid så stark som skenet visar. Jag är rädd. Jag vill få slippa känna rädsla att inte vad vad son händer. Vad jag kan göra, värst av allt, att läkarna inte heller vet

Leendet orkar inte alltid hålla längre.