Den där klumpen i magen. Varför vägrar den försvinna?
Oron som sätter sig i tankarna, är inget att leka med. Jag lägger ihop ett plus ett, men vet inte om svaret är två eller tre… Det enda jag vet, är att det förflutna upprepar sig. Inte på ett positivt sätt. Och jag är rädd för att förlora även denna gång. Om det ändå fanns ett botemedel till dessa knäppheter. Så underbart allt skulle kännas! Ingen rädsla, ingen oro, ingen överanalysering. Allt skulle vara… Lugn och ro.

- My

Gamla vanor faller tillbaka. Och jag känner hur oron stiger inom mig. Tankarna flödar om allt möjligt. Misstankar, magont. Jag vill inte förlora igen.
Jag känner igen dom små detaljerna, men har dom verkligen samma betydelse?
Precis som ord som har samma skrivelse men har olika innebörder, så vet jag någonstans inom mig att det inte behöver bli samma visa som förra gången.
Men med en hjärna som är förstörd, såsom min är, så är det svårt att låta de gamla vanorna passera och släppa taget. Svårt att sluta överanalysera allt. Svårt att släppa detta ”tänk om…”

Mitt känslomässiga agerande är, hur ska jag beskriva det… Handikappad?
Hjärtat och hjärnan vill så gärna en sak men kroppen skriker; hur?!…
Hur beter sig egentligen en vanlig människa, vad är det rätta att säga?… Jag vet inte.
Frustrationen som uppstår är oändlig känns det som, men slaget är ännu inte vunnet. Jag vill så gärna visa vad hjärtat innerst inne känner, så jag kämpar vidare. Inte den enkla vägen, utan över sten och stock. Men jag vill tro att jag ser mållinjen och äntligen kan lära mig på nytt.

När allt verkade gå åt fridens håll och jag trodde jag äntligen kunde få känna lycka och kärlek igen, men så raseras det på en kväll. Skalet åker på och taggarna sticker ut. Igen.

Det började med en bild jag så gärna ville hitta, som en sammanfattning av dagen. Och jag gjorde som flera gånger tidigare, öppnade upp min Dropbox för att finna den rätta bilden.
Men… Då känns det som ett slag med släggan, rakt i hjärtat och det krampar i bröstkorgen. Där är det förevigade minnet av dagen 28/7-13… Bryggan, ljusen, picknickkorgen med innehåll. Ditt leende. Och dina ögon som glänser mot mig.
Som mappbild, oundviklig.
Och mina tankar irrar runt. Minnena i huvudet återkommer, hela kvällen spelas på repeat och jag går sönder på insidan.
Jag är trasig.

9/6

Stressen. 6 månader har gått. Men jag är fortfarande fast. Eller du håller mig fast. Du smyger dig på när jag är som mest sårbar, i mina drömmar. Jag kan inte försvara mig och du gör det inte bättre.
Hur kan någon ha en sådan påverkan på ens liv, trots så lång tid har gått? Det är ganska ofattbart.
Hela dagen var en känsloladdad dag. Jag kände mot kvällen, att jag var tvungen att ta ett steg till. Ett steg längre. Jag ville, men trodde inte jag kunde. Det var ett välbehövligt måste. Att fästa sig vid saker gör inte att minnen finns kvar. Så jag åkte iväg, med min svarta lilla box, innehållande det som jag så ömt tittat ut med kärlek. Förlovningsringarna.
Jag stod där och bara ville springa iväg med dom när kassörskan skrev kvittenskvittot.
Men jag kände att det var välbehövligt.
Så ett steg framåt. I rätt riktning.

Men att du fortfarande besvärar mig, är något som kommer ta tid att bli av med. Redan under natten besökte du mina drömmar, igen, med nya ringar.

”Du fyller små kassaskåpsfack med känsloblandade minnen och varje gång så kastar du bort nyckeln och lämnar smärtande minnen hos mig.”

”Det känns inte bra att ni drar er bort när jag behöver er som mest.”
Denna tanke har gått igenom mitt huvud och mitt hjärta väldigt mycket den senaste tiden. Den har gett alla dess olika känslor att handla med och lära mig hantera.
Men mest har den varit grunden till min tanke-vandring, i ett försök att lära mig förstå vad som är viktigt för mig.
Mina ögon har öppnats upp den senaste tiden och jag har tagit lärdom från en klok, vis vän, att inte lägga energi på fel saker. Dessa energitjuvar som dom kallas.
Och jag känner äntligen att oron börjar släppa.
Jag börjar se klart, jag börjar se glimten av mig själv igen. Jag behöver inte oroa mig. Oron börjar släppa. Jag börjar inse vad som är värt att lägga min kraft på, vilka som får mig att växa och är villiga att ge lika mycket som det fås.
Det har tagit många timmar av rensning, många upp- och ner timmar och jag är inte klar.
Men idag är jag tacksam över det som livet har att bjuda på.
1. Min stöttande familj som hjälper i ur och skur, i tårar och skratt.
2. Älskade vänner som vet precis hur dom ska få en att må bra. Om så bara över en liten godispåse och cola En sådan liten stund kan vara nog!
3. Att få göra saker som får mig att må bra. Om så bara vanliga vardagsrutiner som att skala potatisarna till middagen.

Jag känner att bitarna faller sakta på plats. En efter en klarnar dom och jag känner äntligen att jag är på rätt väg.
Jag tar mig dit

// My

Jag räknar inte med att du som läser kommer förstå, eller ens lyckas kunna hänga med.
För inte ens jag gör det. Allt är som ett konstant moln, som jag försöker tunna ut. Ta en tanke i taget, men allt är blankt.
Jag vet inte riktigt vad som hänt den senaste tiden. Dagarna går ej att fylla riktigt, jag vet inte vad dom ska fyllas med. Det känns som om jag har blivit lite mumifierad i själen. Vad är egentligen viktigt? Vad har en betydelse att fylla dessa dagar med? Det känns som om jag glidit bort från det jag tidigare tyckte var meningsfullt att göra, det som gav mig glädjen att ta tag i en ny dag.
Verkligheten känns bara så avlägsen. Det känns som om jag är placerad här utan mening, eller meningen kanske är att helt börja om? Men från vart?
Jag vill inte att dagarna ska gå meningslösa, men att lyckas komma på vad dom ska fyllas med, är inte det lättaste. Vad är det jag gillar egentligen? Vad betyder något för mig? Och vad är det som får en motiverad att hitta på dessa saker i livet?
Är det någon där ute som vill hjälpa en urgängad själ att ge tips?
Vad fyller er med glädje att känna att dagen har en mening?
Jag längtar efter känslan att få lägga mig på huvudkudden och känna mig stolt över dagen, att jag fått ut det mesta av den, Få veta att jag inte har låtit den gå till spillo.

En personlighetsändring. En ingående förändring.
Alla dessa frågor. Den sociala biten. Den kommunikativa delen i livet. Intressena. Det kanske tar tid att komma igen, efter en vandring på insidan. Som kanske ännu inte är avslutad.
Det kanske tar tid att förstå slutsatserna. Tar tid att förstå det som gått förlorat för att orken att kämpa vidare inte är dubbelsidig längre och det som ännu finns kvar att rädda och kämpa för. Förändringen och förståelsen i vad andra ser och vad jag själv betyder för andra och mig själv. Det känns lite som om man mött en stolpe i livet. En riktig tankeställare. Jag försöker anpassa mig till tankarna, men jag har aldrig varit av den filosofiska typen. Är detta något som vi alla möter på, någon gång i livet?

Som sagt. Att förstå molnet av oklarhet och tankarna, det är luddigt. Men att ge det tid är jag villig och jag ska ta småstegen framåt!

Nu sitter jag här. Samma utsikt, samma stol, omvända tankar. Jag tänker tankar som jag inte borde, jag inte vill, men inte kan låta bli. Jag blir förstörd, men stärkt. Men minnena gör ont, du var mitt allt.

Jag sitter här på ytterkanten och sneglar mot fönstret. Men stolen du så åkte satt på, är tom. Du är borta, saknad som väldigt få. Ditt sätt att prata på, jag minns dina otroliga ögon, kroppens hållning och tatueringarna. Det var där allt började. Och nu är det slut.

Alla tankar här ifrån, alla händelser. Samhörigheten trots gapet mellan oss. Som en ”frisk” inlagd patient, så ville jag bara vara nära, så jag hjälpte allt jag kunde. För att få tid, skratt, ta del av din underbara personlighet. Dagligen hämtning av tvätt, matvagnar, lämna blod. Kvällen som fastnat är när du kom in till mig, efter att du slutat, vi satt och lyssnar på musik, ”Jag vet vem jag är när jag är hos dig! och ”Solkräm”. Dom har fastnat.

Saknaden är bara för stor, speciellt här. Samtidigt som jag väntar mig att få se dig gå förbi i korridoren, så är jag lycklig att jag slipper. Allt skulle bli så mycket värre.
Hjärtat får ingen lugn stund här uppe, och jag kommer inte ut. Alla påminner mig om att det är kämpigt nu, men du blir starkare. Men hur ska det egentligen gå till när stormen i hjärtat inte vill lägga sig…

Jag vill ha ro, jag vill våga igen. Jag avundas dom flestas sätt att kunna gå vidare. Men jag har förlorat min kärlek. Jag är tom även om jag inte vill det. Du är förevigt hos mig, även om du inte vill det. Du är älskad, för den du var till mig. Allt.

</3

Intresset för att kämpa, svalnar allt eftersom. Samma sak som händer om och om igen. Jag vill inte stå själv, och kämpa ensam igen, med detta när vi är två om det.
Ett tecken på vilja, glöd att kämpa vidare, är det jag önskar mest av allt.

Varje dag går jag och hoppas. Hjärtat längtar fortfarande, mer och mer. Men allt förgäves.