Jag har börjat tittat runt lite. Intresset har börjat riktas in mot Försvarsmakten. Men pga min sjukdom så får jag tyvärr inte gå med där. Tråkigt nog. Men min kära mor tipsade mig om Lottakåren. Är det någon som har erfarenhet av deras utbildningar och dylikt? Intresset är stort, men utbytet av olika inriktningar är ju gigantiskt, känns det som Väldigt svårt att välja!

Tips efterlängtas! Vad har ni varit med om eller hört om? Något speciellt ni själva brinner för?

informations sökandet för fortsätta!

Ha en fin dag!

Jag försöker bekämpa demoner, starkare än mig själv. Det är lättare sagt än gjort och orken börjar sina. Hur kunde du förintad dom så lätt, medan det känns så omöjligt att åstadkomma för mig…

I am wishing you love. And just want to say, I will always love you.

Dagen gav en överraskning jag trodde skulle sänka mig till botten.
Ett besök utanför den gamla bostaden, för upplock av kollegan, gav en lite orolig men samtidigt frigivande känsla. Jag har tidigare trott att en förödande känsla skulle upstå, men till min förvåning så var den… Tvärtom

Så ja, jo jag sitter nu på jobbet, som tydligen blivit knasigt bokad för dagen men plikten kallade så då är det! Som vilken söndag som helst, så är det otroligt lugnt och jag roar mig med annat. Har nyligen hittat en utbildning som ger en kunskapera tt få jobba inom resebranschen och intresseanmälan är utskriven och ska fyllas i!
Ett hinder stoppar inte drömmen, utan bara kämpa på!

Men jag passar nu på att önskar er en ypperligt bra dag! Hoppas solen lyser massor och att våren ger er vårkänslor!

Dessa jävla komplikationer hela tiden…Den ena saken efter den, PGA den första. Nu får det väl ändå räcka.
Gårdagen bjöd på en otrevlig överraskning vid byte av stomibandaget. Ett stor varande köttsår hade skapats, varav övre hudlagret var bort på ett område täckande ca 2x2cm. Panik som uppstod, var helt obeskrivlig. Alla möjliga tankar gick runt och jag ringde läkarna för råd! Så imorse fick jag en tid att komma in. Operation skulle slippas, mest troligen, men först ett försök att tvätta och göra rent blev ordinerat. Kanske inte det lättaste med en platta sittandes över, men får göra det bästa av situationen helt enkelt.
Och smärtan såret nu ger, efter att sköterskan varit där med bomullspinnar och dylikt, är värre än innan! Fy fan! säger jag bara…
Så en tillbaka-kallelse fick jag inbokad på en gång för att hålla koll, och hoppas det blir bättre.

Men resterande av eftermiddagen spenderades med uppmuntring tillsammans med min älskade syster, fina vänner och en bjudning på lunch! Stros i butiker var ju självklart oundvikligt.

Om jag ska sammanfatta dagen, så har det varit väldigt mixad. Nervositet, glädje, rädlsa, sorg, sjunket hjärta.
Och allt avslutades här på jobbet, i X antal timmar innan jag får bege mig hemåt och bara gosa in mig med min älskade sängkamrat till bebis!

Ta hand om varandra! <3

En skör läkeprocess… Det har gått upp, det har gått ner. Och riktigt ner. Och riktigt upp. Att ständigt gå med ett öppet sår, ett blödande sår, är riskabelt. Så små saker kan ha en sådan stor betydelse och innebära en otrolig smärta. Öppna upp såret ännu mer av minsta lilla minne. Men det är oundvikligt. Trots att jag själv har tagit alla nödvändiga livslinor till hjälp, så är inte mitt skyddsnät helt komplett. Det släpper igenom mig, när jag som mest behöver det under mig. Men helt till marken faller jag inte, jag har mina stödöglor, min familj. Och även när det smärtar som mest och minnena vägrar att försvinna, så finns dom där.

Imorse, som exempel, var min säng helt invaderad av min älskade familj! Kärlek, omtanke, gemenskap! Jag kände mig nästan hel igen, eller så hel jag kan känna för tillfället. Jag har nog aldrig uppskattat dem så mycket som jag gjort nu den senaste tiden. Även om dom inte alltid förstår, så försöker dom! Dom vill förstå, dom vill hjälpa! Den kärleken är väldigt sällsynt, tack! <3

Men en så djup kärlek som läkeprocessen bearbetar, är väldigt tung. Alla dessa tankar som uppstår, allt som kvarstår, all saknad. Kommer såret alltid vara öppet? Kommer jag aldrig mer kunna bli påmind utan att det känns som om allt behöver bearbetas om från början?
Mina största demonfrågor, som jag är en idiot att tänka över ens… Var känslorna ömsesidiga? Eller ett spel… Framtiden, såg du den verkligen eller var det bara påhitt för att låta rörande?

Jag vill kunna tänka på mig själv igen, utan att få ont i hjärtat i undran om hur det är. Hur du mår. Vad du gör. Om du tänker tillbaka.

Från en värld, till två. En brusten verklighet. </3

Gårdagen kändes som om den skulle ta livet av mig. Bokstavligen talat. Aldrig har jag upplevt domningarna och migränen så kraftigt som dom var igår. Utan min talförmåga så förvärrades bara allt. I mitt huvud hörde jag det jag ville få sagt, men ingen annan förstod något förutom sluddrandet som sipprade ur munnen… Som fylloprat. Ingen mening. Inget rent. Bara suddigt.
Natten var väldigt ojämn med sömn och huvudet gömdes under en fuktig, kallt handduk i ett tappert försök att försöka lindra migränen och den värmande hättan i ansiktet.
Vid morgonens ljusa timmar så återfick jag känseln, talet började även det återvända! Men migränen, dock en mycket mildare grad, återstod.

I kragen tog jag mig under dagen, varit chaufför, med solglasögonen som min bästa vän.
OCH! Jag har äntligen införskaffat mig en efterlängtat tv ^^ Nu kan jag ligga i sängen, titta i lugn och ro på film/kanaler UTAN att behöva slåss med någon om vad som ska visas på tvn En lättnad! Mina nätter är räddade

Så hemskheter, som ibland kan ta livet ur mig, har oftast dom ett slut. Någonstans längs med vägen tar det slut, om så bara för ett kort uppehåll. Men jag får vila ifrån det! Dom stunderna älskar jag och försöker göra allt för att ta vara på! Jag vet aldrig när en dålig period slår till igen…

Den här sjukdomen jag bär inom mig, är nästan demonen själv till och från. Jag svarar ofta på frågan; hur är det? per automatisk numera. Det är så vanligt för mig att inte längre orka lägga problem på andra, inte orka förklara. För det är inget att göra åt. Och under flera år har jag sagt att tur att jag blivit drabbad och ingen annan, för jag är van vid sjukdomen och kan hantera den. Sanningen är att jag är glad att någon får gå frisk istället för mig, men vet ni min största dröm i livet? Min enda önskan? Att få vara helt frisk, om så för en stund! Få slippa mediciner, magsmärtor, sjukhusbesök, oroligheter, tappad känsel, operationer mm. Min största önskan. Och jag ber än idag att den önskan går i uppfyllelse, trots att jag vet att det är något jag föralltid för leva med.

En sjukdom som denna önskar jag inte ens min värsta fiende. Aldrig! Den tar så mycket, den skadar så mycket.

Jag är inte alltid så stark som skenet visar. Jag är rädd. Jag vill få slippa känna rädsla att inte vad vad son händer. Vad jag kan göra, värst av allt, att läkarna inte heller vet

Leendet orkar inte alltid hålla längre.

Se på mig
Jag kan aldrig bli så perfekt och fin
Som dem nog vill ha mig
Se på mig
Aldrig lär jag mig det där

Jag förstår
Kan bara vara just den jag är
Men det räcker inte här

Vem är det nu jag ser?
Svara nu för jag ber
Visa mig en spegelbild som kan va’ jag

Kunde jag gömma mig i en dröm
Glömma mig
Spegel ber dig visa nu
Visa vem jag är

Spegel ber dig visa nu
Visa vem jag är

Solen i ögonen, en biskvi i magen och allt känns toppen!
Men jag kunde gärna få slippa detta ignorerande beteende du visar mot mig. DU beter dig som ett litet barn. ”Jag vägrar.”

Men nu är det sagt, borta ur huvudet och jag ska njuta av resterande av kvällen med ett leende, trots jobbpass

Önskar er en fantastisk dag

Och en massa kärlek till mina fantastiska färdtjänst kunder som får mig att le och skratta ända från själen! <3