Hjärtat har lättat och allt känns så mycket enklare nu!

Rädlsna för att aldrig kunna släppa taget, är halvt om halvt ett minne blott och jag kämpar vidare med ett leende på läpparna och i hjärtat!

Det är ett otroligt lugn som lagt sig i själen, oron som länge legat i kroppen är nu borta och jag behöver inte längre oroa mig lika mycket för dalarna. Jag har tagit första klivet ut i något nytt och spännande och jag kan äntligen låta mig leva ut mina drömmar Glädjen till livet strömmar i överflöd och jag är starkare nu än på väldigt länge.

Jag kan klara det och jag är fast besluten att jag ska!

Jag vågar och jag kan!

Känslan av att våga ta mig dit jag vill, att våga släppa det som varit och bara leva för dagen, är en otrolig upplevelse! Trots att minnena ännu består och att tanken på att jag inte längre får leva bredvid dig, finns där och gör sig påmind ibland, men jag måste blicka framåt!

Se att jag äntligen kan göra det jag drömt om, och bara tänka på mig själv! Och jag vågar se framtiden, med kärleken kvar i hjärtat

Så nu håller vi tummarna, att framtiden ter sig som jag vill och som jag skrev; Jag vågar och jag kan! Och nu ska jag!

Hoppas er jul har varit lika kärleksfylld med många skratt och leenden, som min har varit

- Au revoir!

I sitatutioner som denna, så är dom små sakerna väldigt viktiga! Dom glädjefyllda upplevelserna, om så bara några få ord. Att något sådant kan vara medicinen för att orka kämpa dag för dag, är väldigt otroligt! OCh trots toppar och dalar, så vet jag att dagen slutar alltid någon gång och morgondagen är en nystart!

Jag försöker tänka positivt och inte slås ner av allt som hänt och äntligen har julkänslan börhat infinna sig! Dom goa gamlingarna är så glada och glädjen smittar av sig i hjärtat, så nu känns allting väldigt himmelskt!

Oavsett hur mycket jag försöker, så kan jag inte stänga ut allt. Det är så mycket som påminner mig och river upp såren. Eller är det bara såren som är för färska ännu, att det inte är mer änmänskligt att det smärtar?
Det finns så många frågetecken, så många saker jag vill ha svar på. Men troligen kommer jag aldrig få det. Allt jag vill få visa är min kärlek, men samtidigt är ju det min stora förbannelse. Mitt stora värmande hjärta.
Jag vill skratta utåt, le och vara glad, men innerst inne så är jag trasig. I bitar… Det enda jag känner är längtan efter det som en gång var.
Lite lindrar det, att ha dig nära och i mitt hjärta. Detfinaste minnet som återstår är min guldkedja kring halsen, smyckat med min kärleks cirkel, som aldrig tar slut. Förevigt sluten.

Det enda jag hoppas är att du mår bra, att det inte smärtar lika mycket för dig. Mina tankar går till dig varje dag, i undran om hur du mår och vad du gör och om du tänker på mig. Jag saknar så mycket.

Barriären rivs om och om igen, och jag klarar inte bearbeta allt. Inte nu, men det blir för mycket att inte ens jag kan kämpa emot lagret av saknad och smärta.
Och jag längtar efter att få se dig igen, hur du mår, men jag är samtidigt så rädd för att möta på dig eller ens få en glimt av dig… Rädslan som uppstår är att jag ska behandlas som luft, eller behöva börja om igen.
Så oavsett hur jag gör, så hoppas jag så innerligt att båda slår in. Men samtidigt inte.

Samtidigt som jag försöker trösta mitt hjärta med all kärlek jag har omkring av dom fina människor som finns där. Det är i sådana här stunder som dom riktiga vännerna stiger fram, och då även dom man minst förväntade sig skulle finnas där. En kär vän till mig sa dessa kloka ord och dom stämmer. Vänner jag trodde var för länge sedan borta, finns nu vid min sida, stöttar, håller mig uppe och fyller min omgivning med glädje och även en axel att gråta mot om det behövs. Bara av att veta om att vänner och mina familjer står där, beredda att fånga mig, det stärker mig till att orka kämpa emot dessa dalar. Jag skulle försvinna utan er, smärtan skulle ta över mig för mycket. Jag vet inte hur jag kan visa hur evigt tacksam jag är, men jag vill säga det; Det betyder allt när ni står vid min sida och kämpar med mig, oavsett om det bara är genom ord eller fysisk närhet, så värmer det så otroligt mycket och fyller mig med glädje om så bara för stunden!
Tack! Verkligen tack, från botten av mitt hjärta!

Egentligen vet jag inte varför jag sätter mig här. Det bara river upp såren att tänka på det som hänt och att det är ju det jag borde skriva om… Och alla tankar som rör sig i huvudet, är bara moln. Suddiga, dom flesta, sen finns det där tankarna som är alldeles solklara i huvudet, men som hjärtat inte vill acceptera att det är sant.
Kärlek borde inte behöva vara så svår, om man är villig att ge allt. Men det är inte lätt att kämpa om inte båda är villiga att göra det. Och kärlek gör en så otroligt blind, man vill inte inse fakta och verklighet när hjärtat är så starkt övertygad om att den andre kan förändras. Men slag efter slag, gör att man faller, man orkar inte. Man ger och ger, och ber om småsaker, men ändå känslan som uppstår att man är för krävande, sårar. Alla förtjänar vi kärlek, fysisk kärlek.

Och jag vet inte. Men allt som rör sig i mitt huvud är; hur är det ens möjligt att en sådan kärleksfull person, bara kan tvärvända och bete sig så iskallt, som om man aldrig existerat alls? Som om det som en gång fanns, inte var så viktig som det sas. och med orden personen säger är, jag älskar dig, men visar något annat, gör det ännu ondare i hjärtat då tilliten är tillbucklad och jag inte längre vågar tro, lita på sådana starka ord.
Det finns så många frågetecken, men det som gör ont är att jag inte ens existerar för dig längre. Det gör ont att veta att min kärlek varit så äkta och stark så den sörjs, och sedan känna som om den blivit kastad i soptunnan med resterande tiden. Inga känslor, ingenting. Bara slag, på slag, på slag.

Man gör väl inte så mot någon man älskar, eller? Och för att välja en, förlåt ärligheten, en ”lösaktig” och respektlös person. Hatet som växer inom mig, känner jag inte igen alls. Hat, ilska och hämnd är inte den jag är. Så jag försöker tänka; Karma, när dessa tankar och känslor dyker upp. Men dessa känslor övergår fort i tårar, när jag tänker tillbaka på allt som sagts, allt jag trodde i orden som sas. Var det på riktigt eller bara det jag ville höra? Mitt hjärta har blivit lurad, min tillit och godtrohet har blivit lekt med. Det enda som består är kärlek för den jag trodde var mitt livs kärlek. Alla framtidsplaner rasade på 30min, och mitt hjärta fylldes med bly och sprängdes. Nu återstår bara tusentals bitar, som försöker hitta tillbaka, men orken är slut. Jag vill inte ge dig mer tid, då jag vet att det inte görs detsamma…

Det är svårt att tygla sig, för att inte höra av mig. Jag känner ju fortfarande av dig och vårt band, och jag är rädd att tiden inte är tillräcklig för att läka.

Min stora förbannelse är mitt stora värmande hjärta. Men nu vågar jag inte längre. Jag vill aldrig mer ge min själ och hjärta till någon, jag vågar inte ge någon chansen att såra och komma nära igen.

Men jag är ju en Stålered, varför vill inte hjärtat inse fakta, att kapitlet inte existerar längre och kämpa vidare som jag alltid gjort? Jag hoppas bara att mitt värde var annorlunda i dina ögon, lika värdefull som du varit i mina, och betydelsen du alltid kommer ha i mitt hjärta.

Det är med värme i själen och tårar i ögon och hjärta, som jag påminns med, när jag tänker tillbaka och inte orkar kämpa mot smärtan i hjärtat.

Jag bara hoppas att allt jag gett har haft en betydelse och varit så viktigt som jag fått höra.

En gång gjorde jag allt för kärleken, men det var inte tillräckligt eller var det bara för mycket…