… till större delen!

Dagen började med ett helt underbart samtal med bara en massa skitsnack och roligheter, blandat med allvarligare saker att berätta om osv! Men över en timme att prata av sig på, var en riktigt bra start på dagen! Tack vännen
Redan när jag vaknade så var peppen igång! Gjorde mig en krigar frukost, som blev ALLDELES för stor för mig, men magen tackade mig och jag stod mig bra

Och iväg för dagens goda gärning! Gjorde en krigarfrukost för fina vännerna i staden innan det bar av till gymmet!
Jag erkänner att jag har aldrig varit på ett ”riktigt” gym, förutom några gånger på DHL kontoret, men det var ett ganska dött ställe så inte något jobbigt alls! Så känslan att gå till gymmet för första gången, visade sig i nervositet men glädje! Och jag var glad att jag inte var själv ^^ Resultatet blev ett riktigt grymt armpass, jag är så glad att ha tagit på mig lite kunskaper från tidigare om träning osv, vilket kommer hjälpa något otroligt!
För att avrunda passet; GRYMT!

Men sedan kändes allt bara tomt och jag tittade på klockan, snart avgångsdags… Usch! Kändes som om en liten bit av mig hamnade i den där resväskan, och jag återfår inte biten förän om ett år. Men jag håller mina tummar och tår att detta år går fort!

Dagen i helhet har varit en av mina topparlistan dagar Önskar jag hade denna energi och ork varje dag. Knäppheten blir jag ju knappast av med, men den får gärna stanna!

Så tills imorgon; Jag lämnar nu över lite energi och pepp, tillsammans med den dagliga My-knäppheten Kämpa!

… som känslomässigt gått verkligen som en berg- och dalbana!

Mesta delen av dagen har varit helt underbar! Den har bjudit mig på fin musik, som väckt minnen till liv och dom kommer alltid vara där! Glada värmande minnen
Gymkortet har kommit mig till hands och första gympasset sker imorgon! Helt underbar känsla att äntligen få komma igång! Och självklart så dök paniken upp över att inga träningskläder fanns i min garderob… Har ju vara själv tränat hemifrån och inte varit så noga med kläder Haha! Så shopping gav dagen, skämmas bort ibland måste man ju få

Även den icke önskade avskedskramen av en underbar människa, skedde idag. Känslan att inte kunna få umgås på väldigt länge, gör mig väldigt ledsen i hjärtat Men ett år går fort, *hoppas* ! Denna person har en speciell betydelse, han har hjälpt mig så otroligt mycket och är en sådan ”må-helt-underbart” människa! Tackar dock för internet

Men när timmarna kröp sig på, så kände jag en tomhet Jag kände inte orken att kämpa vidare… Och jag satt och tänkte… I en vänskap så krävs det vilja och energi från två håll för att det ska fungera. Det behöver inte vara att man hörs varje dag, men iaf ibland. Men just nu känner jag mig bortglömd totalt när jag erbjudit både hjälp och vänskap, men tyvärr utan framgång. Så jag ger nu upp och låter ”ödet” styra huruvida det ter sig… Hoppas så innerligt att jag inte förlorar denna vän, som står mig väldigt varmt om hjärtat. En sådan förlust skulle skada mer än något annat, men man kan inte kontrollera allt. Man måste vara två om detta… Så lite sårad känner jag mig, två förluster känns det som, inom en kort period. Men en fin vän skrev till mig idag;
- ”Lägg ner det där, du är en kämpe. Det har du alltid varit! <3
Jag är bara ett samtal bort, en kvarts bilresa bort.
Du kan komma hit och prata av dig."

Och jag vill säga tack! Uppskattningen av er fina människor är enorm, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan er omkring mig <3

Så ta hand om varandra, älska varandra, behandla andra som ni själva vill bli behandlade! Respektera varandra. Och glöm inte kika er om, på vad ni har omkring er och låt inte det underbara tas för givet!

I januari 2012, las jag in på sjukhuset med en massa problem med min mage i och med min sjukdom. Därefter kom även komplikationer med njurar osv, vilket ledde till att kroppen inte var i dess bästa dagar. Men vid inläggning på sjukhuset så vägde jag då i slutet av januari 93.4kg. Ja, överviktig och jag mådde själv inte bra pga detta. Så jag sjönk ännu mer, kosten släppte jag helt på och orkade ingenting.
Efter flertal månader på sjukhuset så rasade jag i vikt i samband med att jag då lyckades lägga om kosten och även började må bättre i kroppen.

Efter utskrivningen så började jag röra på mig mera, med promenader och dess olika aktiviteter. Och jag fortsatte att rasa i vikt trots bra matintag, även stort intag av onyttigheter.

Idag ställde jag mig på vågen och den visade 48kg. Dvs jag har nästan förlorat en hel jag, på lite mindre än två år. Och med vikten försvann självklart även alla muskler.
När jag var överviktig, så trodde jag aldrig att det skulle vara så svårt att faktiskt kunna gå upp i vikt. Sedan flera månader tillbaka har jag kämpat för att lyckas kliva uppåt på vågstegen och nå min ”kroppen-mår-bra-vikt”, men det hhar varit nästintill omöjligt. Trots träning dom senaste månaderna, så har jag byggt upp styrka och muskler, men vågen rör sig inte ändå.

Så idag, fick jag bekräftelsemailet. Gymkortet är nu införskaffat och här ska det bli uppbyggnad av kroppen!

Jag är själv väldigt nöjd med min kropp, så som den ser ut! Jag vill till och med få lite mera hull på kroppen om man säger så Men musklerna har ju som sagt försvunnit med rasandet och jag vill börja ta tag i min kropp och må bra!

Ett steg mot en friskare framtid och jag ger inte upp!

Gårdagen spenderades med helt underbara vänner! Det gav lite Gränby mys, förfest med styling av tjejer såklart och ja, även killarna fick ju faktiskt delta! Läppstiftet åkte ju fram, haha

Redan i början av kvällen var jag otroligt nervös för att behöva möta på mitt förflutna och inte klara av att hantera det. Men kvällen var lugn och skön med trevligt sällskap Den börjades uppe i Nyby och fortsatte ner till Interpool, för lite födelsedagsdricka
Efter lite värmande alkohol i kroppen, bar det av till Bullit för att ta mig en ”avskedsöl” med fina människor, men planer ändras! Det blev mot Pitchers och en go’ dricka bland alla bekanta ansikten!

Vad jag verkligen inte hade väntat mig, var att en helt främmande man, sträcker sig över räcket till mig och frågar om han får prata med mig, med en otroligt allvarlig, men len röst. Jag tittar först på mitt sällskap för att försöka få någon bekräftelse på om han känner igen mannen, men kort därefter säger han; Jag ska inte göra något, jag skulle bara vilja prata med dig. Och detta gör mig lite orolig över vad det kan vara, då jag inte känner igen mannen för fem öre. Men upp reser jag mig, och vi går iväg en liten bit. Där stannar han och tittar på mig. Frågar; ”Visst heter du My?”
Sedan suckar han lätt och säger; Jag vet att du varit med om något väldigt stort. Om det är nyligen vet jag inte riktigt, men något livsomvändande. Och jag ville bara säga att du är en fin tjej och du kommer klara dig jätte bra. Det kommer bli bra ska du se!

Och jag ser hur jobbigt det är för mannen att berätta detta, hur plågad han själv en gång har blivit av samma person.
Mina känslor var väldigt otydliga just då, det enda jag gjorde var att stå och skaka. Jag hade ingen reaktion, visste inte vad hjärnan ville säga eller vad hjärtat sa. Jag var som… Förlamad. Mitt bland människorna. Alla försvann. Vi var ensamma med det som en gång hänt. Ensamma med det förflutna som ännu jagade oss båda.

Jag vet ännu inte hur jag känner. På ett vis är det skönt att jag inte är ensam om att veta, men vill inte vara den som delar en sådan hemskhet. Mannen sa även till mig; På ett sätt är det en bra smärta. Även om det kommer finnas där länge, kanske för alltid, så vet man. Det var äkta!
Och det han sa är precis det jag har tänkt på så många gånger. Hade det inte varit äkta, eller haft betydelse, så hade det inte gjort ont. Och beteendet är som ett barn som inte vet vad den vill, eller fått göra det den velat hinna med.

Händelsen och orden sitter ännu i mitt huvud, och jag är i efterhand en aning glad att jag inte är ensam om att veta. Inte ensam om att förstå. Inte ensam om att faktiskt ha känt/känna sådan intensiv smärta.

Men för att vända tillbaka allt, så var kvällen i övrigt väldigt lyckad om man bortser från just den delen. Kära hjärtevänner var runt omkring mig, kvällen bjöd på massa skratt, stärkande förtroende, lycka och kärlek Den var helt perfekt!

Tack! <3

Allt har gått som det ska, det går framåt med en aning smärtor vid vissa tillfällen! Men jag tackar gudarna för att jag är en kämpe, jag är envis! Jag klarar mig!
Jag har till och med mitt första arbetspass idag, kände redan innan operationen hur rastlösheten steg fram! SÅ här sitter jag, i all min lullighet och kommer ovanligt fort in i jobbet Till och med fått prata med två av mina tre ”favvo” chaffisar Så man har varit saknad, fantastiskt glädje som uppstår när man får reda på det!

Och jag kom underfunn med en sak i söndags (tror jag det var) Med rätt stämning, runt omkring och inom mig, så är det otroligt skönt att bara kunna ta sig lite egen tid, njuta av lite film och bara vara i soffan med en jätte bra bok Äntligen har jag lärt mig att uppskatta lite lugn stund

Så nu tar jag dag för dag, försöker att inte påverkas av tråkigheter och har nu insett att jag har mina fina människor som bryr sig omkring mig

Love! <3

När jag trodde allt hade gått jätte bra och allt var ordnat, så ställs man inför ett dilemma. Så typiskt, det händer alltid. Men denna gång så är det svårt. Ett framtida ultimatum. Och allt blev plötsligt väldigt jobbigt att behöva veta om. Ingen berättade för mig att detta kunde bli en följd av allt, det var inte det jag fick höra förra året. Det var raka motsatsen.

Jag känner mig lurad på en livsupplevelse. Men jag vet inte om jag ska gråta eller inte. Det finns så många alternativ, men inget av dessa alternativ, kommer ge mig den där speciella upplevelsen.

Men jag får börja fokusera på annat och redan imorgon är jag i full gång igen! Nu håller vi hakan högt, kämpar som vi alltid gör, envisheten tränger fram och jag ler genom tårarna!

15år sedan du gick bort min älskade mormor och saknaden är så enorm! Bilden av sista gången vi sågs, kommer jag aldrig glömma, du är föralltid hos mig. Du finns i mitt hjärta och min själ!
Men denna dag har alltid varit en sorgens dag. Och det oroar mig lite att jag ska in för operation samma dag, men jag hoppas att du som alltid vakar och då kanske vakar extra mycket idag! Du är och kommer alltid vara min skyddsängel Mormor, så snälla var med mig i operationssalen idag! Se till att allt går rätt till, och skänk din hjälpsamma hand om det behövs!

Jag kommer iaf vara omgiven av underbara vänner! Har en egen ängel som kommer och håller mig sällskap innan operationen, jag har en otroligt vacker människa på operationen och en fin hjärtevän efter att jag vaknat upp, mer kan man inte begära Tack finaste ni! <3

Ja, snartdags för den efterlängtade gymkortet! Nu har jag faktiskt tröttnat på att träna hemifrån, och ensam för den delen
Efter lite kostsamtal med ”min PT” så är det massor av protein bomber som gäller! Säger bara att mina rosa shakes gör allting mycket goda ^^ Dricka rosa, nomnom! Nej men skämt osido, men det gör allting lite roligare med glada färger

Fick av fina vännen igår, en smakprovs omgång av Charlotte Perrellis (ursäkta stavning) proteinpulver, chocolatetaste! Och är starkt att rekommendera måste jag säga Dom jag provat hittills, smakar typ bara pulver och blask, men det här pulvret får en så fyllig choklad smak att man inte får nog av den! Tummen upp för den ^^

Har ni några tips på bra, fungerande, proteinpulvers märken? Eller fungerar nästan vad som helst egentligen?

Men nu är det inte långt kvar till operationen, och jag vill bara få den överstökad, så jag kan fortsätta med vardagen! Ser verkligen itne framemot att vara på sjukhus… Fast det är väl bara att bita ihop, bli frisk FORT och komma ut igen Hoppas på det!

”Death is easy, life is harder.”

… and so the lion fell in love with the lamb </3

Jag önskar du var här, kunde höra och kunde se.