Det är som det är. Allting kommer och går. Inget jag kan kontrollera, utan låter det rinna som få.

En tung dag. Den första på väldigt länge. Jag trodde jag äntligen kunde få fortsätta skratta och må bra, få släppa allt det onda som va. Men nu jag förstår, att ingenting är lätt. Man måste vilja och kunna göra det på ”mitt” rätta sätt. Inte stänga av, bara låt det rinna. Det är bara hjärtat som ikapp med hjärna måste hinna.
Det är klart att saknaden är stor, jag har trots allt förlorat något jag förevigat i hjärtat kommer bära.

Den första dagen, på det nya året, i det nya livet, och hjärtat är redan tungt.