Egentligen vet jag inte varför jag sätter mig här. Det bara river upp såren att tänka på det som hänt och att det är ju det jag borde skriva om… Och alla tankar som rör sig i huvudet, är bara moln. Suddiga, dom flesta, sen finns det där tankarna som är alldeles solklara i huvudet, men som hjärtat inte vill acceptera att det är sant.
Kärlek borde inte behöva vara så svår, om man är villig att ge allt. Men det är inte lätt att kämpa om inte båda är villiga att göra det. Och kärlek gör en så otroligt blind, man vill inte inse fakta och verklighet när hjärtat är så starkt övertygad om att den andre kan förändras. Men slag efter slag, gör att man faller, man orkar inte. Man ger och ger, och ber om småsaker, men ändå känslan som uppstår att man är för krävande, sårar. Alla förtjänar vi kärlek, fysisk kärlek.

Och jag vet inte. Men allt som rör sig i mitt huvud är; hur är det ens möjligt att en sådan kärleksfull person, bara kan tvärvända och bete sig så iskallt, som om man aldrig existerat alls? Som om det som en gång fanns, inte var så viktig som det sas. och med orden personen säger är, jag älskar dig, men visar något annat, gör det ännu ondare i hjärtat då tilliten är tillbucklad och jag inte längre vågar tro, lita på sådana starka ord.
Det finns så många frågetecken, men det som gör ont är att jag inte ens existerar för dig längre. Det gör ont att veta att min kärlek varit så äkta och stark så den sörjs, och sedan känna som om den blivit kastad i soptunnan med resterande tiden. Inga känslor, ingenting. Bara slag, på slag, på slag.

Man gör väl inte så mot någon man älskar, eller? Och för att välja en, förlåt ärligheten, en ”lösaktig” och respektlös person. Hatet som växer inom mig, känner jag inte igen alls. Hat, ilska och hämnd är inte den jag är. Så jag försöker tänka; Karma, när dessa tankar och känslor dyker upp. Men dessa känslor övergår fort i tårar, när jag tänker tillbaka på allt som sagts, allt jag trodde i orden som sas. Var det på riktigt eller bara det jag ville höra? Mitt hjärta har blivit lurad, min tillit och godtrohet har blivit lekt med. Det enda som består är kärlek för den jag trodde var mitt livs kärlek. Alla framtidsplaner rasade på 30min, och mitt hjärta fylldes med bly och sprängdes. Nu återstår bara tusentals bitar, som försöker hitta tillbaka, men orken är slut. Jag vill inte ge dig mer tid, då jag vet att det inte görs detsamma…

Det är svårt att tygla sig, för att inte höra av mig. Jag känner ju fortfarande av dig och vårt band, och jag är rädd att tiden inte är tillräcklig för att läka.

Min stora förbannelse är mitt stora värmande hjärta. Men nu vågar jag inte längre. Jag vill aldrig mer ge min själ och hjärta till någon, jag vågar inte ge någon chansen att såra och komma nära igen.

Men jag är ju en Stålered, varför vill inte hjärtat inse fakta, att kapitlet inte existerar längre och kämpa vidare som jag alltid gjort? Jag hoppas bara att mitt värde var annorlunda i dina ögon, lika värdefull som du varit i mina, och betydelsen du alltid kommer ha i mitt hjärta.

Det är med värme i själen och tårar i ögon och hjärta, som jag påminns med, när jag tänker tillbaka och inte orkar kämpa mot smärtan i hjärtat.

Jag bara hoppas att allt jag gett har haft en betydelse och varit så viktigt som jag fått höra.

En gång gjorde jag allt för kärleken, men det var inte tillräckligt eller var det bara för mycket…