Oavsett hur mycket jag försöker, så kan jag inte stänga ut allt. Det är så mycket som påminner mig och river upp såren. Eller är det bara såren som är för färska ännu, att det inte är mer änmänskligt att det smärtar?
Det finns så många frågetecken, så många saker jag vill ha svar på. Men troligen kommer jag aldrig få det. Allt jag vill få visa är min kärlek, men samtidigt är ju det min stora förbannelse. Mitt stora värmande hjärta.
Jag vill skratta utåt, le och vara glad, men innerst inne så är jag trasig. I bitar… Det enda jag känner är längtan efter det som en gång var.
Lite lindrar det, att ha dig nära och i mitt hjärta. Detfinaste minnet som återstår är min guldkedja kring halsen, smyckat med min kärleks cirkel, som aldrig tar slut. Förevigt sluten.

Det enda jag hoppas är att du mår bra, att det inte smärtar lika mycket för dig. Mina tankar går till dig varje dag, i undran om hur du mår och vad du gör och om du tänker på mig. Jag saknar så mycket.

Barriären rivs om och om igen, och jag klarar inte bearbeta allt. Inte nu, men det blir för mycket att inte ens jag kan kämpa emot lagret av saknad och smärta.
Och jag längtar efter att få se dig igen, hur du mår, men jag är samtidigt så rädd för att möta på dig eller ens få en glimt av dig… Rädslan som uppstår är att jag ska behandlas som luft, eller behöva börja om igen.
Så oavsett hur jag gör, så hoppas jag så innerligt att båda slår in. Men samtidigt inte.

Samtidigt som jag försöker trösta mitt hjärta med all kärlek jag har omkring av dom fina människor som finns där. Det är i sådana här stunder som dom riktiga vännerna stiger fram, och då även dom man minst förväntade sig skulle finnas där. En kär vän till mig sa dessa kloka ord och dom stämmer. Vänner jag trodde var för länge sedan borta, finns nu vid min sida, stöttar, håller mig uppe och fyller min omgivning med glädje och även en axel att gråta mot om det behövs. Bara av att veta om att vänner och mina familjer står där, beredda att fånga mig, det stärker mig till att orka kämpa emot dessa dalar. Jag skulle försvinna utan er, smärtan skulle ta över mig för mycket. Jag vet inte hur jag kan visa hur evigt tacksam jag är, men jag vill säga det; Det betyder allt när ni står vid min sida och kämpar med mig, oavsett om det bara är genom ord eller fysisk närhet, så värmer det så otroligt mycket och fyller mig med glädje om så bara för stunden!
Tack! Verkligen tack, från botten av mitt hjärta!