Nu sitter jag här. Samma utsikt, samma stol, omvända tankar. Jag tänker tankar som jag inte borde, jag inte vill, men inte kan låta bli. Jag blir förstörd, men stärkt. Men minnena gör ont, du var mitt allt.

Jag sitter här på ytterkanten och sneglar mot fönstret. Men stolen du så åkte satt på, är tom. Du är borta, saknad som väldigt få. Ditt sätt att prata på, jag minns dina otroliga ögon, kroppens hållning och tatueringarna. Det var där allt började. Och nu är det slut.

Alla tankar här ifrån, alla händelser. Samhörigheten trots gapet mellan oss. Som en ”frisk” inlagd patient, så ville jag bara vara nära, så jag hjälpte allt jag kunde. För att få tid, skratt, ta del av din underbara personlighet. Dagligen hämtning av tvätt, matvagnar, lämna blod. Kvällen som fastnat är när du kom in till mig, efter att du slutat, vi satt och lyssnar på musik, ”Jag vet vem jag är när jag är hos dig! och ”Solkräm”. Dom har fastnat.

Saknaden är bara för stor, speciellt här. Samtidigt som jag väntar mig att få se dig gå förbi i korridoren, så är jag lycklig att jag slipper. Allt skulle bli så mycket värre.
Hjärtat får ingen lugn stund här uppe, och jag kommer inte ut. Alla påminner mig om att det är kämpigt nu, men du blir starkare. Men hur ska det egentligen gå till när stormen i hjärtat inte vill lägga sig…

Jag vill ha ro, jag vill våga igen. Jag avundas dom flestas sätt att kunna gå vidare. Men jag har förlorat min kärlek. Jag är tom även om jag inte vill det. Du är förevigt hos mig, även om du inte vill det. Du är älskad, för den du var till mig. Allt.

</3