Hur kan man lära hoppet och förnuftet att gå hand-i-hand? Går det ens?

Tiden står stilla och jag vet inte vart jag ska gå. Varje steg är ett litet steg i rätt riktning, men jag vet inte vilken. Nord, syd, öst eller väst? Kan jag välja, eller får det bli upp till ödet att avgöra?

En fin vän till mig sa häromdagen; Om man kämpar och inte ger upp om något som man verkligen vill, så vinner man alltid oavsett hur resultatet blir.

Och det är så rätt! Man kan inte mer än göra sitt bästa.

Sitter här, helt omgiven av ljus. Jag försöker låta själen få slå sig till ro. Den klassiska musiken sipprar ur högtalaren och jag bara försöker hitta ro. Hitta dit jag måste komma. Dit alla andra redan är, medan jag står här, flera steg bakom och försöker för livet komma ikapp. Energin är det inget fel på, men benen orkar inte bära i samma takt.

Jag hamnar efter och det är nästan omöjligt att ta sig ikapp, men jag är envis, jag ger inte upp! Jag vill vinna racet, och jag vet vad jag måste göra och vad jag är villig att satsa för att nå ända fram! Slutlinjen är mitt mål!