Hur kan man lära hoppet och förnuftet att gå hand-i-hand? Går det ens?
Tiden står stilla och jag vet inte vart jag ska gå. Varje steg är ett litet steg i rätt riktning, men jag vet inte vilken. Nord, syd, öst eller väst? Kan jag välja, eller får det bli upp till ödet att avgöra?
En fin vän till mig sa häromdagen; Om man kämpar och inte ger upp om något som man verkligen vill, så vinner man alltid oavsett hur resultatet blir.
Och det är så rätt! Man kan inte mer än göra sitt bästa.
Sitter här, helt omgiven av ljus. Jag försöker låta själen få slå sig till ro. Den klassiska musiken sipprar ur högtalaren och jag bara försöker hitta ro. Hitta dit jag måste komma. Dit alla andra redan är, medan jag står här, flera steg bakom och försöker för livet komma ikapp. Energin är det inget fel på, men benen orkar inte bära i samma takt.
Jag hamnar efter och det är nästan omöjligt att ta sig ikapp, men jag är envis, jag ger inte upp! Jag vill vinna racet, och jag vet vad jag måste göra och vad jag är villig att satsa för att nå ända fram! Slutlinjen är mitt mål!
4år, du är saknad i dessa stunder och jag bara hoppas du förstår mer än vi kan ana, för alltid i mitt hjärta! Önskar jag hade märkt varningssignalerna tidigare. DU är älskad och saknad! <3
Dessa små ord, värmer så gott och jag kan inte sluta le!
Att så små ord, kan ha så stor betydelse. Det är tryggt att veta att det finns något som kan hjälpa en, oavsett hur situationen ser ut. Bara av att läsa dom och veta att någon verkligen tycker så, gör en glad ända in i själen! Och för att inte tala om självförtroendet som sticker i höjden, helt underbart! En obeskrivligt värmande känsla helt enkelt
Detta är något man borde få höra minst en gång om dagen, om inte från en själv så från någon annan! Det kan göra att dagens mening byter vändning och blir till något positivt och glatt!
Min kväll vände snabbt och jag bara tackar för det min vän Leendet vill inte släppa från mina läppar och jag känner mig lite fånig, men uppmärksammad på samma gång Tusen tack!
Jag har aldrig varit den som har blivit arg så väldans lätt. Antalet gånger kan jag räkna upp på endast min ena hand! Men sånt som det här retar mig!
Det går inte ens att skaka av mig, hur mycket jag än vill.
Dessa tillfällen gör att jag inte orkar bry mig om andra längre, hjärtat bara rycks ut och ilskan bubblar som en vulkan under utbrott…
Svart är det jag ser och jag stänger av, nu är dagen slut!
Oj vad dagen är lite smått upp och ner känner jag! SLö ena stunden, full fart den andra och nu helt plötsligt, matkoma! haha!
Dagen började när klockan ringde 06.15, men jisses så tidigt det var! Så tog mig en snooze, välförtjänad!
Så runt 7 så började dagen på riktigt! Klev upp otroligt illamående, men frukost var jag tvungen att få i mig ändå.
SÅ dagen började lite småstressigt, men bar sedan av halvt på cykel till jobbet. Upptäckte jobbigt nog igår, att jag saknar 1kr (!) på busskortet för att kunna åka, så det var ju lite jobbigt att behöva cykla hem i kylan igår. Men kom ju hem och fick värma mig hos mitt eget värmeelement!
Sånt som händer!
Idag är det som sagt en bland dag, och vi får se hur jobbdagen slutar! Har ett ex antal timmar kvar, sen blir det fixa till håret och kanske utgång till kvällen Spännande!
Dags att ta dag för dag. Bygga uppåt, stärka grunden och kämpa vidare!
Jag har alltid fått höra att Stålered-släktet är kämpar och jag ska bannemig leva upp till det, stort nu! Jag vet vad jag vill ha, och hur jag inte vill ha det. Och jag ger inte upp! Jag ska få det att fungera, det finns inget annat alternativ än så.
2 oktober 2013 03.30
”Allt känns som ett spel, där samma omgång upprepas gång på gång och jag är trött på att förlora varje gång!”
Natt 3 med dålig sömn. Jag är nu trött på det här! Jag trodde starkt att allt hade börjat att vända, men oj så fel jag hade det. Jag går dagarna som en levande död, fokuseringen är på botten och jag gör bara alla måsten per automatik.
Inget är värt att göra känns det som och energin tryter. Blir uppäten bit för bit för var dag som går.
Men sjukhuset idag gick ändå bra, inget ovanligt där överhuvudtaget, förutom att jag fick en sten på hjärtat när jag klev upp på avdelningen. Det var det sista jag hade behövt få uppleva idag. Trots stenen, så fick jag ju ändå ett glatt leende när jag mötte en fin vän, krya på dig! <3
Men dagen är en sådan där utdragen, långsam, energilös, klagofull dag. Vill bara att den ska vara slut, eller egentligen inte.
Usch! Nu ger jag upp energi slösandet här och läggen den på annat håll!
Andra natten i rad, som resulterar i hemska mardrömmar.
Men nattens mardröm var den hemskaste av dom alla! Det kändes som en hemsk, fastbitande flashback. Det var precis som om allt det förflutna satte sig i några få ord. Och när dom orden väl var sagda, så fanns det inget mera. Och känslan jag hade i drömmen, lyckades jag på något konstigt vis få ner i anteckningar på telefonen.
- ”Jag känner hur jag, bit för bit, bryts sönder och samman. Utan att ens få möjligheten till att hålla ihop bitarna som kvarstår. Jag tynar bort, flyter ner i markhöjd och det sista som finns av mig, rinner ner i stadens avlopp.”
Men nu tackar jag Gudarna att känslan försvunnit, några utbytande ord av rädslan fick mig att släppa natten och få sova några minuter till.
Så nu har jag fått skriva bort det helt!
Och dagen har bara massor att ge! Först nu så är det iväg till jobbet som gäller, jobba ett par timmar för att sedan bege mig till akademiska och möta upp reumatologen för ett LÅNGT besök. Men avslutet där, slutas med att få ge bort iaf minst en krya-på-dig kram till en nära vän som nu har fått gått igenom tillräckligt, och jag bara hoppas det vänder nu! *cross my fingers for you my friend*
Sedan blir det tillbaka till jobbet och göra dom sista timmarna av arbetsdagen Så dagen kommer ge mycket, men hoppas på ett mysigt kvällsavslut som ska avrunda dagen
Lite tv står på schemat nu, innan jag ska springa vidare!
Ha en bra dag!
Spännande!