För första gången känner jag mig riktigt ful. Jag vågar inte säga det, för jag skäms samtidigt som jag tänker tanken. Inte ens när jag var kraftigt överviktig kände jag mig såhär ful och hemsk. Jag vågar inte klaga för alla säger att jag är så stark och en kämpe. Så jag som nu är den här kämpen, hur skulle jag kunna klaga, och det som känns mest otänkbart, känna mig så ful? 
Genom åren har det varit många törner med läkare, allt från sjuksköterskan som tar blodprover, till kirurgen inför en operation. Många snedsteg och fel som inträffat, men dom har oftast löst sig i slutändan! Och jag har gått därifrån med ärr och en starkare personlighet.
Men på senaste tiden har det varit allt på allt känns det som. I början, strax innan min senaste operation, så var det hållbart i vardagen. Några fistlar gjorde ingen nöd på mig, till den dagen då läkarna skulle göra en skopi genom stomin och gjorde stopp i magen. Då bröt helvetet loss. 
Med en stomi som inte fungerar, så är enda vägen ut fistlarna runt den. Och läkare som inte tror en, gör allt mycket svårare. Att inte bli trodd samtidigt som man ligger där i sjukhussängen, får byta lakan var 15e min för att det rinner bara rakt igenom, det tar på ork och energi. 
Men en operation var vägen ut. Och jag trodde att ”ÄNTLIGEN kommer det bli bra igen!” Men så lurade jag blev. 
Operationen gick visserligen väldigt bra och allt efteråt på sjukhuset, gick som planerat. 
Några dagar efteråt fick jag komma hem, sjukskriven och strikta order att inte bära mer än en lätt matkasse. Dagarna gick och jag tog det lugnt, då orken inte fullt ut fanns där ännu.
Men då hände det som inte fick hända. Mitt gamla stomihål sprack upp och blev som en vallgrav i magen. Med panik i kroppen åkte vi in till akuten där läkaren fick titta på såret. Han klippte upp 5 av 7 stygn som hade krupit genom huden, la om det och skickade hem mig med en remiss till kirurgerna. 
”Inget tungt bärande men annars kunde jag göra allt som vanligt”, sa han.
Dagen efter det, ställde jag mig i duschen. Självklart blev förbandet blött och behövde omläggning. 
Jag lättade på förbandet över stomihålet och paniken och chocken tog över! Operationshålet hade nu blivit nästan stort nog som min knutna näve! 
En tur med ambulansen in till akuten, igen. Väl där inne, så öppnade läkaren upp förbandet över stomihålet, sade åt sköterskan att lägga om det och skicka hem mig med antibiotika för infektionen i såret. 
Sköterskan tog då bort allt förband, nu även på buksnittet, som till min förskräckelse även det hade spruckit upp. 
Paniken i mitt huvud när jag ser allt var sippra ur såren, är obeskrivlig. 
Jag kan än idag inte känna igen mig när jag ser bilderna från den kvällen. Det känns overkligt.
Sköterskan såg detta, även att buksnittet var inflammerat men hon vägrade hämta doktorn igen så han kunde få se detta. Hon propsade på att lägga om och skicka hem mig. 
Det behövdes att väktarna anlände till akuten pga arga diskussioner, för att läkaren skulle komma och då blev det andra puckar. Inläggning med antibiotika intravenöst, var det enda alternativet. 
Detta var i december. 2014. 
Och såren är ännu idag inte läkta. 7 1/2 månad senare. 
Och min crohn håller på att ta över helt nu. 
Dom senaste månaderna har det inte varit något som har bitit mot inflammationen i magen. Min kropp har börjat med att helt slå bort alla mediciner och säger ifrån med allergiska reaktioner. 
En vända på SIVA har jag hunnit med, då kroppen inte tålde järndroppet, vilket gjorde att mitt blodtryck försvann och jag fick en livshotande allergisk reaktion. 
Och vad som idag gör att jag känner mig ful, är dom så kallade vattkopporna på kroppen som bara blir flera, större och äckligare. 
Läkarna sa till mig att det var vattkoppor, men när dom blev alltfler och jag påpekade detta så fick jag veta: Läkarna trodde inte heller att det var vattkoppor. 
Dom undanhöll alltså detta för mig. 
Och där försvann mitt sista förtroende för läkarna. 
Så vem ska nu hjälpa mig? Jag har prickar över hela kroppen som hudspecialisten tror är en hudsjukdom, som hon Google på, varpå jag fick läsa mig till informationen på Google. 
Ingen vet något, eller ingen säger något, och frustrationen börjar ta över. Kroppen orkar inte så mycket mera nu och psyket, ja… Jag är stark, jag kan kämpa, men till en viss gräns. 

Jag sväljer mina tårar för att orka vara stark.

Jag fick drömma om dig inatt min fina Emilia. Eller nej, rättare sagt, jag fick återuppleva ett minne i mina drömmar.
Ett minne som jag inte har tänkt på, på väldigt länge.
Där på bussen sitter vi. Mittemot varandra, med solskenet som smeker våra kinder och värmer på samma gång, det är trots att dom första solstrålarna för våren som tittar fram. Vart vi är påväg, det kommer jag ej ihåg. Men på bussen är vi, med riktning mot Uppsala.
Helt från ingenstans så ser jag hur din blick förändras och dina ögon börjar glittra.
”När vi blir stora, då måste vi ju bo tillsammans! Tänk vilka hyss vi kan ställa till med då hela tiden! Och vi måste skaffa barn samtidigt så dom kan bli bästa vänner, precis som du och jag!”
Och jag minns hur jag fylldes av glädje och lycka på insidan, med vetskapen om att du vill vara min bästa vän livet ut.
När jag sedan vaknar och minns drömmen som en gång gavs som ett löfte, så har känslan av den glädjen försvunnit. Och jag fylls av tårar av den vetskapen om att detta löfte aldrig kommer att slå in.

Föralltid saknad, men alltid i mitt hjärta <3

Jag tror fan att jag är otursstämplad. Är det inte det ena så är det det andra. Men det känns som om att alla vägar bär till sjukhuset oavsett vilken väg det blir.
Och varje gång känner jag mig slagen. Rakt i ansiktet, om och om igen. Jag tror inte ens själv längre att en människa är skapad för så här mycket bakslag, sådan smärta, lidande.
Men samtidigt ljuder min farbror Berts ord i huvudet; Jag är starkare än allt, jag är en Stålered!
Så jag brottas med mig själv. Jag vet att jag är stark och att allt detta som hänt under dessa 18år, speciellt senaste året, har gjort mig ännu starkare! Men jag jagas av tanken; snart borde min tur-i-oturen ta slut…
Bara om man blickar tillbaka 3 veckor så har det varit kämpigt. Först bilolyckan. Och det går inte EN ENDA DAG utan att jag tackar gudarna för den änglavakt jag hade. Och jag har lärt mig att mera uppskatta tid och det omkring mig mycket mera. För tänk om det hade varit slut den där eftermiddagen? Att det sista jag hade kommit ihåg var ett stort stenblock. Alla dessa motgångar, men jag står här idag. Starkare, men samtidigt orkeslös över att behöva kämpa så mycket och hålla hakan högt. Att behöva slåss så mycket för så otroligt lite, varje dag, det tar på krafterna ännu mer. Bara tanken på att jag blir avvisad PGA min sjukdom och förflutna, gör vardagen lite mer kraftlös. Som om det inte räcker med att kämpa mot den, jag blir gömd i skuggan av den.
Min stora undran är nog; HUR mycket tur-i-oturen och styrka kan en människa egentligen ha och hur mycket kan man själv orka tvinga fram för att verka stark.

Gårdagen fick bjuda på överraskning! Efter en avslutad utbildning på jobbet, så bar det snabbt av hemåt för lättmiddag, för att kunna göra sig iordning och rulla vidare.
Ut på motorvägen bar det, mot Sundsvall (!), och mina hjärnceller gnuggade sig i ett tappert försök att komma på vart vi var påväg.
Jämns med Månkarboavfarten så var det dags för ögonbindel…
Strax därefter stannar bilen och jag blir ledd ut ur BMW:n och in i ett annat fordon, fortfarande med bindeln på! Väl i bilen, så fick jag lätta på ögonbindeln, och tittade snabbt i sidospegeln och reflekterarde över dom gula detaljerna längst med sidan och tänkte att ”den här bilen känner jag igen….” Och då kopplade jag, en Porsche!
Thomas, chauffören, frågade mig; Vad tycker dU om fart? Och strax därefter så stickA bilen iväg med en dundrandes fart! 0-100 på 2,8 sek :O Jag kan ju erkänna att fjärilarna i magen var väldigt vilda!
När vi sedan hade kommit av motorvägen vid Månkarbo, från TIerp, så var det mina tur att få sitta i förarsätet. Jag vågade först inte riktigt tro att jag skulle få köra ett sådant energipaket, men jävlar vilken underbar känsla! Upp till en 200km/h på en tid som jag inte ens hann reagera över. Och leendet var så brett och nådde ända upp över öronen, om inte längre.
Denna tidiga födelsedagspresent, var en av dom bästa på länge! Jag ler fortfarande vid bara tanken på farten och pirret i magen.
Tack finaste Kärleken min, det var en underbar upplevelse som erbjöd ett riktigt lyckorus <3

- My

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Och jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

Lalala,

När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag

För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
All min längtan vill jag ge

Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

Känner ni igen den där känslan när allt känns som om det klickar? Som om allt bara är helt fullständigt rätt i livet? Mitt liv känns så just nu Jag tror att det beror på att min vardag äntligen har återgått till det vanliga Jag har för ett par veckor sedan fått börja gymma igen, med läkarnas godkännande. Jag har hittat kärleken i livet igen, och min tredje kärlek ”jobbet” har åter kommit igång Jag kan med handen på hjärtat säga, att jag mår riktigt bra nu! Jag är lycklig igen Och jag bara njuter av att få vara älskad och få älska!

Visst har det varit en jobbig tid som har passerat, tvivlet på kärleken har varit riktigt stor och övertagande av allt. Den har även dragit med sig tilliten, som jag har upptäckt är väldigt svår att bygga upp igen. Oavsett person.

Så det som faktiskt skrämmer mig lite till och från är att mitt förflutna ska lyckas förstöra det underbara som jag äntligen har hittat till. Den automatiska överanalyseringen på småsaker som tidigare vägde så mycket in i den stora helhetsbilden, är väldigt svår att släppa. Men jag har nu lärt mig, bättre att fråga så problemet kan lösas än att låta dom läggas på hög, om det så bara är småsaker.

En lugn kväll på jobbet är att se fram emot

- My

Den där blicken. Som så mörk och tom, tittade på mig. Den blicken har fastnat på mina näthinnor. Känslan av att den bet sig fast, känns fortfarande som om den ännu håller taget om mina lungor. Så hård. Tom. Intensiv. Rädsla. Rädsla för vad som skulle hända. Det var allt jag kände. Allt jag kunde urskilja, samtidigt som hjärnan var i chocktillstånd. ”Vad hade hänt? Vad hade jag gjort? Vad gör jag nu?” det var vad som gick runt i huvudet…
Men den blicken. Den kommer jag aldrig glömma.

Hjärtat smärtar av att känna känslan som om att planerna nu är krossade… Den där minen, skuldkänslorna. Och mardrömmarna på det. Ne fy farao!

För exakt ett år sedan, Den 28/7-13. Det var den dagen som cirkeln slöts. Detta datum kommer föralltid att jaga mig, såra mig och minnena kommer alltid finnas kvar.
Men det känns inte så jobbigt som jag faktiskt trott att det skulle göra. Även om dagen var väldigt känslosam och lycklig, så tror jag inte på allt som hände, såhär i efterhand. Någonstans i bakhuvudet tror jag allt var ett spel, ett sätt att lura bort mig från misstankarnas stig. Ett enkelt trick.
Men idag, 1 år senare, så är jag klokare, starkare, men samtidigt lite trasig på insidan fortfarande. Vissa sår har blivit till ärr och känns inte längre, men allt har satt sina spår. Spår som är svåra att förbise eller ens att skaka av sig. Men med tiden läker även hjärnan och jag vet, det kommer. ”Ingen idé att stressa”, som min hjärtevän säger Och han har rätt! Låt det byggas upp och låt allt falla naturligt, och icke påtvingat, på plats